Näst sista onsdagen i september 1976. Almanackan visade den 22:a och Mauritz hade namnsdag. Egentligen helt vanlig arbetsdag i förberedelsernas tecken. Riktlinjerna för det kommande verksamhetsåret skulle dras upp, budgetarbetet stod för dörren och en del organisationsändringar hade planerats – allt för att möta framtiden på bästa sätt. Åtta dagar återstod tills det med stort intresse framarbetade samrådsförfarandet skulle provstartas.

Så hände det plötsligt. En telefonkallelse till fackordföranden: chefen kommer i kväll klockan 19, han vill informera. Något om innehållet nämndes inte för det hastigt aviserade mötet. Vi anade inget oråd. Vi var vana vid att sammanträda och ställde förstås upp även efter arbetstidens slut, om det var viktiga saker på gång.

Det hade hunnit bli mörkt, det var ju höst och vi hade inget annat att vänta vid den här årstiden. Inne på brukskontoret jobbade städerskorna, som med flinka händer redan ställt i ordning konferensrummet för mötet. VAD VAR DET NU PÅ TAPETEN? Hur såg den så kallade dagordningen ut? Där satt vi ”bänkade”, platschefen och de tre fackens ordföranden. Det var bara direktören som saknades. Han kom så småningom med sin väska och med en sammanbiten min. Budskapet tycktes vara av allvarlig karaktär, kanske värre än någonsin.

Javisst, ett riktigt chockbud skulle det visa sig. En bomb kreverade under de sju – åtta minuter som chefen informerade. I klartext: En tvåmansutredning skulle startas för att skyndsamt utröna möjligheterna till ett samgående mellan Stora Kopparberg och Uddeholm vad gäller specialstålrörelserna. Skulle det visa sig att påtagliga strukturella effekter kunde uppnås – ekonomiska och produktionsmässiga – med ett sådant förfarande, ja då var Vikmanshyttans framtid som specialstålverk i FAROZONEN.

Vad nu då? Vi som trodde på framtiden för våra verk. Tankarna snurrade bara runt, runt. Det blev inte mycket sagt under den närmaste halvtimmen. Chocken var fullständig – allt kom utan förvarning och utan samråd. Vi satt där och famlade efter olika frågeställningar men inget verkade meningsfullt i sammanhanget. Allt var så overkligt, vi varken ville eller kunde fatta att landets äldsta järnbruk skulle vara ur bilden. Utvecklingsbara produkter, yrkeskunnande och framförallt en massa arbetslösa människor passerade revy – nej, det gick inte att samla tankarna.

Hur skulle arbetskamraterna orienteras om de tilltänkta planerna? Tala om utredning när det i själva verket bara fattades ett formellt beslut. För att sälja bort Bruken i Söderfors och Vikmanshyttan till den bättre rustade värmlandskoncernen. Vi hade blivit överkörda. Det var dock inte tal om en vanlig olycka.

En handfull ”blekansikten” lämnade mötet. Stundens och framtidens allvar var ett faktum, sakinnehållet fick i detta nu stå tillbaka för känslornas svall. Nej, och nej, återigen nej, det fick inte hända. Människans säkerhetsventiler måste vara pålitliga, fungera väl när det behövdes. Tack och lov att så var fallet…

FRÅN SPECIALSTÅLVERKEN TILL ”NÅGOT ANNAT…”
Fortsättningsvis kommer vi här nedan presentera ett sammandrag över en ”arbetslista” som uppstod under de nära nog två närmaste månaderna. Listan har ställts samman utifrån fackens medverkan. För gemene läsare kan kanske uppräkningen vara av mindre intresse men vi vill gärna – när så möjlighet erbjuds – sätta dokumentationen på pränt.

FORTSÄTTNING FÖLJDE…Mitten av november månad var ett faktum. Alla förstår, det var inte slut med ”att rädda vad som räddas kunde”. Striden hade börjat men mycket, mycket väntade på lösningar ”av så positiv karaktär som möjligt”. En synnerligen svår uppgift där smått övermänskliga krafter måste till.

Så här efteråt finns det en hel ”inslag” som är omöjliga att förstå, en hel del ”tjuv-och rackartyg” fanns med i ”spelet” – och det gjorde naturligtvis inte situationen drägligare. Minnena från ”bomben i Vikmanshyttan” kommer aldrig att försvinna – och en del av oss som var nära de olika ”skådeplatserna” påminns nära nog varje dag av den gamla tiden.

Slutresultatet? Hade vi kunnat fråga gamle läraren Bertil Eriksson hade nog betyget blivit B?