KRÖNIKA AV BIRGER SJUNGARGÅRD:

Eric Ahlans på Broadway i New York 1989. Fr. v.: Olle Lindholm, Stig Hellberg, Sven-Eric Sälgström, Sune Hjorth, Allan Carlsson, Karl-Erik Bergman, Georg Stålberg och Åke Karlsson

Året var 1989 då Eric Ahlans orkester från Vikmanshyttan fick spela i New York. Det var pianisten Olle Lindholm vars far var handlare på bruket som hade kontakterna. Han var ju anställd i flygresebranschen och hade kontakt med Duke Ellingtonsällskapet. Han ordnade med en inbjudan att medverka vid en påskgudtjänst i Svenska kyrkan i New York.

Dessutom lyckades han fixa in orkestern på en Jazz Vesper i Saint Peters Church på Lexington Avenenue. Där var John Genzel en legendarisk präst. Det var honom som Duke Ellington tillägnat en egen kyrkkonstert ”Den Gode Herden och hans kvällsflock”. Där hade orkesterledaren skrivit ett specialnummer för Alice Babs ”Come Sunday”. Den Gode Herdens Kvällsflock bestod av musiker, skådespelare, sång- och dansartister som varje söndag klockan 17 firade sin egen gudstjänst innan kvällsföreställningarna började på Broadway.

Redan hösten innan fick jag som brukspräst frågan om jag kunde hjälpa orkestern att klara detta. För grabbarna på bruket kunde kanske spela och dansa gudomligt, men gudtjänster kände de sig inte hemma på. Jag tände direkt på idén och föreslog temat ”Nordiskt ljus”. Det hade varit titeln på en konstutställning som gjort succé några år tidigare.

Den nordiskt ljusa konsten har sin motsvarighet bland våra mest älskade och internationellt kända personer: ”O Store Gud; Blott En Dag” från Sverige. ”Bred Dina Vida Vingar” från Norge och ”Härlig Är Jorden” från Danmark. Grabbarna gav nytt liv åt dessa gamla psalmer i fantastiska storbandsarrangemang. Ellingtonlåtarna satt ju redan sedan decennier. Vi testade det hela med en Jazzvesper hemma i brukskyrkan, som vi fick framföra även på Svenska kyrkan i New York. Min uppgift var att hålla ihop det hela.

När John Genzel hörde Eric Ahlans orkester öva så blev han oerhört entusiastisk och sa till mig: – Det är ju fantastiskt. Det är ett Ellingtonsound som inte finns längre i USA, spelat av amatörer från en liten bruksort från Sverige! Kan inte ni ta hand om hela mässan? Det här behöver mina musiker få höra. Förresten, kan inte du ta hand om predikan? Detta säger han en halv timme före mässans början. Stundom sägs det att man kan bli buren till himlen av Gud. Vid detta tillfälle kändes det som att handlöst bli inkastad. Men kvar finns minnet av en glad chock och en glad påsk.

Allan Carlsson själv och hela hans orkester gjorde succé och fick lovord, fortfarande ett decennium senare. Duke Ellingtons syster Ruth, som tillhörde församlingen, kom och svepte in oss alla i sin väldiga kramgoa boa. Ett särskilt fick Georg Stålberg för sitt arrangemang till slutpsalmen. Den hade framförts bara instrumentalt. Nu ville man ha texten också för att ta in den i kyrkans psalmbok, Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Ja, tänk så fort det går, ett kvarts sekel.

Mer om Eric Ahlans i text och bild finns bl.a. här: