Smällen i Vikmanshyttan hösten 1976 är säkert mest drastiska som före-kommit i samhällets och bygdens månghundraåriga historia. Sedan några år tillbaka jobbade Vikmanshyttan tillsammans med Söderfors under namnet Specialstålverken. I maj hade företagsnämnderna klubbat en femårsplan som hyste viss optimism, inga påfalllande ”tråkigheter” skymtade runt hörnet.
Men vi skulle minsann bli varse annat. Onsdagskvällen 22 september förbyttes framtidstron i ett kompromisslöst kaos, det blev genast helt svart. Ordet nedläggning togs inte i någons mun utan allt förklarade med en övergripande samordning. Men det stod snart klart att Vikmanshyttan hade gjort sitt, allt annat tydde på falskt information.
När det hetaste och värsta känslorna hade lagt sig – och det tog minsann flera veckor – började en nära nog omöjlig räddningsaktion växa fram. De tre fackföreningarna Metall, SIF och SALF mobliserade befintliga styrkor och i samhället planerades för ett imponerande arbete, ett 70-tal bruksbor, startade en lång rad studiecirklar i akt och mening att rädda bruksindustrin kvar. Dessa senare nämnda aktiviteter varade i två års tid. Om vi får sia in i framtiden tror vi oss kunna säga: dylik sammanhållning och ett stort jälvaranamma kommer aldrig mer att genomföras i Vikmanshyttan.
Vi har tagit del av en publikation som sammanställdes kring studiecirklarna, utställningar, stormöten, demonstrationer mm, Vi vill gärna återge några axplock ur tidningens innehåll:
Vikmanshyttan som symbol
Vikmanshyttan har blivit känt över hela Sverige. Det var det första stället i nedläggningskarusellen som massmedia skrev om. Sen har det varit en massa skriverier om hur ”folket har rest sig”, ”bjudit motstånd mot strukturrationaliseringen”, ”krävt att få behålla jobben”och ”slagits för en alternativ produktion”. Skriverierna har varit överdrivna. Men för många människor runt om i Sverige som befinner sig i liknande situationer har Vikmanshyttan blivit ett exempel att ta efter. Vikmanshyttan har fått ett symbolvärde: vi kan göra som man gjorde i Vikmanshyttan, vi kan starta studiecirklar, vi kan demonstrera, vi kan skapa opinion för vårt samhälle och för rätten till arbete här där vi bor.
Men hur har det varit på hemmaplan i Vikmanshyttan? 1 maj 1977 demonstrerade nära 200 personer i Vikmanshyttan för att jobben skulle behållas och för att ett prototypstålverk för en ny stålframställningsmetod skulle byggas i Vikmanshyttan.”
Första utställningen stod klar till första majdemonstrationen 1977 och fick titeln Vikmanshyttan lever. Befintlig ungdomsgrupp spelade upp en pjäs om nedläggningen, vidare presenterades en videofilm som några smeder gjort från sin arbetsplats. I två veckor pågick utställningen. Tilläggas ska, att några cirkel-deltagare hade fått Metall intresserade av ett fackligt erfarenhetsutbyte med folk från Olofström, Surte och Algots Nord för att diskutera arbetssätt och mobilisering av folk i en nedläggningssituation.
Vi har berättat om ungdomsgruppen. Vidare fungerade pensionärscirklar, en teatercirkel, konsumcirkel och flera grupper i metallregi. Ett stormöte hölls dit alla studiecirkelmedlemmar bjöds in. Och till kungliga huvudstan åkte många av deltagarna i vikmanshytteaktiviteterna för att demonstrera för att att Vikmanshyttan ska finnas även i framtiden.
Vikmanshyttan kom verkligen på sverigekartan!