utdrag ur ”C.E. Johansson 1864-1943 Måttens Mästare” (utarbetad av Torsten Althin 1947)

Innan vi gå vidare i skildringen av hur måttsatserna infördes på den svenska och utländska marknaden, skall ägnas några ord åt det stål som C.E. Johansson använde för sina passbitar. Han valde därvid ett degelstål från Wikmanshyttan med den av svenska bergsmän välkända stämpeln CRU.

År 1859 upptog Wikmanshytte bruk i Dalarna framställning av degelstål enligt en av den dåvarande österrikiske artillerikapten Franz Uchatius lanserad och år 1855 patenterad metod att tillverka stål genom färskning av granulerat tackjärn i degel med hjälp av oxiderat järn. Ehuru metoden ingalunda var direkt ny, blev Uchatius berömd. Metoden vann en stor framgång och degelståltillverkningen hade en lysande men ganska kort historia i de flesta länder. I Sverige och då främst vid Wikmanshyttan har metoden emellertid av särskilda orsaker kunnat bibehållas genom åren. Härtill ha svenska metallurgers forskningsarbete och det för metoden hos oss förefintliga lämpliga utgångsmaterialet i form av malm och tackjärn varit de främsta orsakerna. Degelstål framställt enligt Uchatii metod hade gott rykte icke minst i Eskilstuna där såväl Faktoriet som kniv-, sax-, fil-, kling- och andra eggverktygsfabrikanter använde detsamma för krävande ändamål.

Passbitar

På 1890-talet kom C-E- Johansson i förbindelse med ingeniören vid Wikmanshyttan C.E. Tåhlin, med vilken han under en lång följd av år hade en livlig korrespondens rörande stål för passbitar. Tåhlin, som då var bruksförvaltare och metallurg vid Wikmanshyttan, arbetade för att få CRU-stålet infört vid Faktoriet i stället för det engelska stål som användes. Därvid samarbetade Tåhlin och C.E. Johansson för att finna ut den lämpligaste sammansättningen av detta kolstål för verktyg av olika slag och de rätta härdningsmetoderna. De lyckades så bra i sina gemensamma strävanden att C.E. Johansson fick i present från Wikmanshytte bruk ett mikroskop. Det kom honom väl till pass, när det gällde att snabbt och tillförlitligt mäta upp passbitarna. Det var ur många synpunkter nya och mycket höga krav på stålets kvalitet som C.E. Johansson ställde upp. Det är tydligt att den skicklige metallurgen Tåhlin, som eggade och hjälpte C.E. Johansson, på mångahanda sätt medverkat till att degelstålet för Johanssons passbitar kom att motsvara de högra kraven. En annan svensk bergsman med vilken C.E. Johansson såväl muntligt som skriftligt senare rådgjort med i stålfrågor är f. överingeniören vid Österby bruk Arvid Gumaelius. (Gumaelius var driftingeniör i Wikmanshyttan till år 1914).

En av förutsättningarna för att C.E. Johansson skulle kunna åstadkomma måttpassbitar av högsta möjliga precision var vid den tidpunkten just det svenska degelstålet, i sitt slag det erkänt främsta i världen. Från stålleverantörens nog-granna urval av utgångsmaterial och dettas rätta behandling vid framställningen till göt, dessas utvalsning till stänger, stålets härdning m m och fram till passbitarnas allra sista finjustering går en klar linje, som markerar en fruktbärande samverkan mellan svensk metallurgi, stålbehandling, mekanisk bearbetning och handaskicklighet. Det är icke utan orsak som ett precisionsmåttsatssystem av ifrågavarande slag kommit fram i stållandet Sverige.