(hämtat från artikel i lokaltidningen 28 april 1938)

Den sägenomspunna gamla brukskvarnen skall jämnas med marken.

Snart har tre decennier svunnit sedan stenarna i Vikmanshytte bruks kvarn slutade mala och vattenhjulet stannade… Tre decennier sedan dansen tråddes i ljusa sommarkvällar i gamla bagarstugan medan mjölnaren försjunken i meditationer hörde näcken spela i forsarna kring kvarn och såg. Och nu är kvarnens saga all…

Den gamla kvarnen som ligger där så vackert mellan de båda bruksdammarna än trolska och mörka än näckrossållade vatten skall bort. På senare år har den skam till sägandes nedsjunkit till hönshus. Men den hade en gång sin ”storhetstid”. Ursprungligen fanns bredvid kvarnen en större byggnad inrymmande bl.a. såg och kvartsbakare. Denna såg hade från början endast ett enda sågblad. Sågningen var en rätt så besvärlig procedur på den tiden. Stocken fick föras fram och tillbaka för var planka man ville ha. Senare omändrades sågen till vanlig ramsåg. Av den tidvis rätt stora brädgården kring laboratoriet att döma var sågningen livlig. Sågen revs emellertid för omkring 20 år sedan, så dess saga blev ganska kort.

Karl Löfgren

Den gamla kvarnens saga däremot är åtskilligt längre och intressantare och så en smula romantisk förstås, som sig bör då det gäller en kvarn. Hur gammal kvarnen är, vet ingen så noga i våra dagar. Kanske den, om också då och då ombyggd, årsbarn med det nuvarande bruket. I Digerdödens dagar, så berättas det, kom bergskunniga män från Vikabergs gruvområde – bygden mellan Garpenberg och Hedemora – för att bygga vattenhjul i strömmarna vid sjön Gåran. Om inte dessa män, som alltså skulle ha varit upphov till namnet på vårt samhälle, anlagt kvarnen från början så torde de dock ha ordnat om att åtminstone ett av de många vattenhjulen i strömfåran Vikmanshyttesjön-Gåran användes för kvarndrift. Men som sagt, när detta hände vet ingen. Det enda man kan vara säker på är att det var grövre nävar än vår generations som nöp om de första mjölproven. Gamla bruksbor erinra sig att på salig patron Ulffs tid vid 1800-talets mitt heter mjölnaren Dandanelle. Man levde mitt i de gamla patriarkaliska självhushållens tid. Arbetarna hade små inkomster. Vid brukets stora och välförsedda spannmålsmagasin fingo hustrurna sina stora tygpåsar fyllda med säd, råg, vete och korn, som de sedan vandrade till kvarnen med och fick malt. Vidare hade de flesta smederna, hyttfolket och statarna både kor och allsköns småkritter, som behövde kli och gröpe i riklig mängd. För att i gengäld kunna ge så mycket som möjligt av mjölk, smör, ägg, kött och fläsk etc. och så skaffa variation i den annars vanliga dieten av sill, strömming, bröd, bärmos och färsk fisk. Den senare varan hemförd, liksom nu, under söndagsdygnens fiskefärder. Ja, det var en idyllisk tid. Höns och kor vandrade fritt och obehindrat omkring på bruksbackarna, om de inte föredrogo att lägga av till de rika skogsbetena eller vistades hela somrarna vid fäbodarna som också ofta var fallet.

Men låt oss återgå till kvarnen. Gummorna vandrade som sagt ofta med sina påsar mellan herrgårdsmagasinet och kvarnen. Alltihop fick dom inte behålla. Det brukades ”tullning” av mälden, d v s mjölnaren tullade för var malning så mycket av mjölet att det täckte hans arbetsprestationer. Av ”tullen” erhöll mjölnaren en del medan det övriga gick tillbaka till bolaget, som var kvarnägare, och gällde som betalning för att man fått mala säden. Det var alltså fullt med malning nästan varje dag och kvarnen raltade och gick sina 12 à 14 timmar i sträck många dagar. Man hade också stor besättning av oxar på stallet den tiden, i regel 10 à 12 par, vilka konsumerade mjöl och kli i stora mängder. Oxarna användes för jordbruket, hästarna behövdes för forresorna samt de långa skjutsfärerna. Krylbo var närmaste järnvägsstationen och allt, såväl vad bruket hade att skicka iväg som att hämta i fråga om maskiner och livsförnödenheter måste med hästfora transporteras till och från Krylbo. Skulle herrskapen till Stockholm måste ett hästekipage, ibland ett fyrspann, föra dem till Krylbo, där de fingo taga den tidens icke alltför bekväma andraklasskupéer i besittning, såvida de inte åkte till Västerås direkt och sedan med båt till huvudstaden. Vilket ofta inträffade under den varma årstiden.

Gubben Dandanelle dog och efterträddes av sin son som bruksmjölnare. Och efter några år kom så Karl Löfgren som mjölnare i kvarnen. Han var siste man på skansen. Mjölnaren var inte bara mjölnare den tiden. Han var även sågare och sågställare vid sågen som låg i kvarnens grannskap. Under arbetet i sågen skadades Löfgren svårt och sågklingan tog hans ena hand. Han dog sedan inte långt efteråt, på själva julaftonen 1910.

I den lilla kvarnkammaren, där mjölnaren vilade mellan mäldarna eller efter slutat dagsverke om kvällarna, just som de sistasolstrålarna fram Holmbo lekte med mjöldammet genom det lilla fönstret, lyssnade på hur Näcken spelade i strömmen, bodde en gång ett original, varom många historier gå. Det var en gammal knekt vid namn Nord. Han var skomakare och hade i kvarnkammaren sin verkstad, de tider han inte drog från gård till gård med sin skomakarbänk och sina prylar. Han hade alltid språklåda till hans vare sig han satt i gårdsköken och drog sina historier, eller om kvällarna hade smeddrängarna samlade omkring sig i kvarnkammaren. Nord var inte bara skomakare, han var ”kapten” också. Sommartid fraktades från Vikmanshyttan smältstycken på pråm över Vikmanshyttesjön till Nyhyttan, varifrån de transporterades med häst till Turbo för uträckning. Pråmen, som lade ut från kajen vid stallbacken, hade Nord till kapten och skeppare.

Livet i den gamla goda tiden löpte i lugna jämna fåror. Men utan en smula romantik var det dock inte, om det också för oss ter sig enformigt grått och vardagligt. Det hade som sagt sina små högtidsstunder livet i gången tid. Framför brasan i den gamla kvarnkammaren ha många trevliga timmar fördrivits med berättelser om Näcken och andra mystiska väsen som i alla tider hört samman med kvarnar och forsar. Och på somrarna var det dans under de ljusa sommarnätterna i en intill kvarnen belägen brygg- och bagarstuga. En sommar när järnvägen byggdes var det en gång stor kalabalik och ett vilt slagsmål mellan smeder och rallare. Det var ett sånt liv att Näcken måtte blitt skrämd ty sedan dess spelade han inte så ofta. Och när kvarnen för omkring 20 år sedan stänges slutade också Näckens polskor alldeles. Det finns t o m folk i våra dar som är skamliga nog att betvivla att någon nånsin hört Näcken… Men de gamla veta bättre än så! De veta att det t o m hänt att kvinnoväsen varit med i Näckens vilda polskor. En av mjölnardrängarna satt en midsommarnatt och grubblade över att han fått korgen av en piga på Hobergs herrgård. Den natten spelade Näcken så mjölnardrängen somnade frampå morgonkröken, men vaknade vid att två fruntimmer trätte uppe på kvarnvinden! Hu! Ja, och spökligt har det varit många mörka och regntunga höstkvällar när vattenhjulet snurrat och dansat med sådan låt att mjölnardrängarna inte vetat vem det verkligen var som spelat och sjungit utanför knutarna.

Men nu skall kvarnen bort och med den går ett stycke gammal idyll och bruksromantik i graven. I omedelbar närhet av gamla kvarnbacken skall nya bruskontoret snart lysa vitt bland sol och vacker grönska. Två världar mötas. Den gamla kvarnen representerar stillhetens och romantikens tid och kontorsbyggnaden blir en exponent för teknikens tid. Vår egen tid.

Signaturen: O. A:son