1.

Nu finns det inget jobb för finska zigenare längre i Vikmanshyttan,
färggranna, bångstyriga, svårintegrerade.
Ingen liten herdinna från Montenegros berg vandrar vilset på Tallgatan
kan inte läsa dom här kantiga vassa svenska bokstäverna –
eller hade hon överhuvudtaget invigts i läsandets magiska konst
(när hon damp ner i Stockholm såg hon för första gången i sitt liv en stad)
Sega småbrukare importerade från Nordfinland – numera väl inlemmade i det svenska välfärdssamhället – får grubbel i blicken:
visst är det vackert därhemma i Kittilä
visst finns det en öm punkt av längtan allra innerst i själen
och nog ska väl vi äldre klara det på något sätt, men hur ska det gå för barnen? Orkar dom med ännu en hämmande omställning?
Hur pass mycket finska begriper egentligen min sexton-åring,
som kom hit som 7-åring och länge fungerade som piggögd tolk
mellan myndigheterna och oss tröglärda föräldrar.
Nuförtiden går vi som främlingar för varandra,
förstår med nöd och näppe varandras språk.
Hela det här bruket ska läggas ner.
Hur stora svängningar mellan ytterligheterna ska enskilda och samhällen tåla?
Vikmanshyttestålet har blivit för dyrt.
säjer Högste Chefen, det är för bra kvalitet, ingen har längre råd att köpa det. Därför stoppar man oss allesammans i sopsäcken.
Här ligger vi på botten, omtumlade, förvirrade, konfunderade, frågar oss: Vad har vi gjort för fel egentligen?

2.

Nu är vi i varmvalsverket.
Skiftlaget vid mediumverket omfattar sju man:
inläggaren, värmaren och ställaren och de tre maskinvalsarna, klipparen i sin heta grop för vi inte glömma,
inte heller provtagerskan som kollar stålkvaliteten och måtten
och materialmannen med sin lilla radio-låda på magen. Som genom ett trolleri höjder och sänker han de tunga lasterna,
lägger av dem precis på millimetern där de hör hemma.
Det här är valsningsorder 2447, av göttyp S 35. Bitarna är 200 kg tunga.
185 gånger 90 cm på bredden, ska valsas ner till 165.65 ggr 35.50 cm.
Ett tekniskt mästerverk? Javisst men också människor, levande människor, med vakat öga, säker hand, god omdömesförmåga, ansvarskänsla.
Här väntar de, vita göten på sin tur, boraxmålade för att motverka sprickbildning: förvandlingsprocessen inne i den glödheta ugnen, där det hårda motspänstiga stålet blir mjukt och formbart, kan valsas ut till önskad bredd.
Maskinvalsaren i sin luftkonditionerade glaslåda styr numera göten med sina spakar. Det är inte svårare än att lära sej köra bil, påstår han.”I fjorton år har jag bänt och bråkat med dom rödglödande klumparna där nere, tätt intill tusengradig värme.
Nu i somras la bolaget ner tre millioner kronor på det här tekniska underverket av hydraulik och mekanik. Äntligen har vi fått drägliga arbetsförhållanden vid mediumverket.
Och så ska alltsammans skrotas. Jag begriper ingenting.
Hälsa höga vederbörande förresten, att det här lilla bruket är ett nära nog idealiskt ställe att leva på, i varje fall i fråga om det väsentligaste: frisk luft, rent vatten, gott kamratskap i jobbet, hyggliga grannar i byn”.
Sa f.d. handvalsaren, just befordrad till maskinvalsare.

3.

Här i finverket ringlar fortfarande ”de helvetesheta ormarna av stål”. Det gäller att passa på så man inte trasslar in sej i hetan, den är inte att leka med, som en pisksnärt kan den vara över dej, när du minst anar det.
Ett dramatiskt jobb för den som älskar dramatik. Men lätt på foten måste du vara, och vältränad som en balettmästare.
Vid stansmaskinen kan det hända (om maskinen inte krånglar allt för mycket) att trettitusen sågbladsämnen stansas ut per skift, väl förpackade i sina kraftiga kartonger. Ett hundrafemtiotusen per arbetsvecka!
Stansaren stannar ibland till och undrar, om inte världen vi bor i är bra stor, egentligen, större än man någonsin kan föreställa sej, en värld där det behövs så enormt mycket stålsågblad!

Det här är en rundslipmaskin. Här rör det sej inte längre om centimetrar och millimetrar, utan om tusendelar av en millimeter. Just nu slipas valsar. Dom ska valsa tunnplåt eller aluminiumfolie vid ett sendzimirverk nånstans i världen. Toleransen är otroligt fin. Det får inte skilja mer än 0.005 mm på parallelliteten och 0.005 mm på rundgången, inte mer än fem tusendels millimeter. Obegripligt små och för människoögat ofattliga mått. Men den känsliga apparaten inregistrerar minsta avvikelse. Indikatorn mäter rundgången och mikrokatorn parallelliteten.

4.

Smedjan den rökiga heta med de öronbedövande hamrarna och det skakande golvet – hur kan man stå ut med att jobba här! Ändå verkar det vara den mest älskade arbetsplatsen på hela bruket.(Grabbarna blir nästan sjuka när de på grund av dålig orderingång tvingats tillfälligt flytta över till kallvalsen eller färdigstållningen). Kanske är det det goda kamratskapet, det intensiva samarbetet?

Smeden, förstemannen. Är helt beroende av sin regulerare, och hur skall de båda klara sej utan andresmeden som kör manipulatorn. Ett sammansvetsat arbetslag, ett gäng som fungerar tillsammans!

Här har man också som på få andra ställen en direktkontakt med materialet: lekande lätt ser det ut när det rödglödande klumparna förvandlas till ventiler eller stångstål, men det ligger år efter år av erfarenhet och träning bakom.

Vila i frid, smedjan, har grabbarna skrivit på träkorset under arbetsledarhjälmen de rest på verkstadsgolvet. Ömmare kärleksförklaring får man leta efter. Hammarsmide har funnits i Vikmanshyttan, tror man, i omkring 500 år. Det var den allra första upprinnelsen till industrin här, vid bäcken mellan det två sjöarna. Hamrarna har pratat med varandra med tunga bestämda eller ivrigt pladdrande röster decennium efter decennium. Snart är det samtalet slut, och kanske är det oundvikligt. Men blir Vikmanshyttan någonsin mer vad det varit, när det samtalet avstannat?

Ett mirakel har inträffat: plötsligt har så många skänkor fallit, murar raserat vi byggt kring varandra. Plötsligt är en känsla av samhörighet här som inte funnits förut: ingenjörer, arbetsledare, jobbare, alla hör samman i en stor familj, en levande organism. Motsättningarna har krympt samman till ett minimum. Alla kämpar för samma mål. Vad som än händer och hur det än går för vårt bruk, låt oss minnas dom här oktoberveckorna, då det plötsligt gick upp för oss, hur beroende vi är av varandra, allesammans, och hur innerligt nära vi hör samman i mänsklighetsfamiljen.

Alla går omkring här sammanbitna, bleka, skakade, gör sina skift utan större entusiasm. En utdragen väntan på det definitiva dråpslaget – eller flämtar kanske en liten orimlig hoppets låga djupast inne, ett vilt hopp om att uppvaknande ur mardrömmen. Den ende som glatt hälsar oss med V-tecknet är byns ädelkommunist, den siste av den riktigt gamla stammen. Alla hans dystra profetior har slagit in, alla hans värsta farhågor har besannats. ”Sa jag er inte, att makten över produktionsmedlen måste, måste, måste. Måste ligga i arbetarnas händer. Med triumf i blicken susar han förbi på sin trampcykel.

Tack ni på ledande poster, i ansvarställning, som kämpar så tappert för bruket, i sammanträde efter sammanträde, konferens efter konferens, Bi förstår hur trötta och stressade ni måste vara innerst i själen – vi känner er trötthet som vår. Ni liksom vi har väntat på ett underverk, ett förlösande ord någonstans ifrån – kanske kommer vi aldrig att få höra det. Tack att ni inte tappade modet, att ni höll ut ända in i det sista. Det är inte en Don Quixote-kamp ni utför, mot förödande väderkvarnsvingar, som sveper allt med sej utan förbarmande. Det är en kamp för människovärde och värdighet.

5.

Det är bara stickprov jag gett från maskiner och arbetsplatser. (Skulle jag nämna allt, bleve dikten aldrig färdigskriven!) Maskiner, maskiner, maskiner, ugnar, vågar, mätinstrument, riktmanglar, stora och små, riktpressar i färdigställningsverket, sträckmaskiner, snabbkapar, ultraljudapparater, skalsvarv, excenterpress, den stora reelmaskinen som fått sin egen ”skrammelkammare” bortom de andra, saltbadsugnen (en av Europas djupaste) 18 stålklädda elektroder sträcker sina tentakler ner i djupet, och får bariumklorid upp en maximaltemperatur av 1150 grader. Maskiner, maskiner, maskiner, har någon någonsin räknat dem?

De båda kontiverken som vid full produktion skulle göra Vikmanshyttan till världens största producent av kallvalsade snabbstålsband, påstods det. Underverk av datateknik! Vem vet, kanske finns det t.o.m. böner inmonterade, eftersom maskinmontörer, de var fromma romerska katoliker från österrikiska maskinfirman Andritz? Maskiner, maskiner, maskiner, de fem väldiga nya kommarugnarna i utlastningshallen. Min speciella favorit bland maskiner har jag sparat till sist: i den gamla stålhyveln i mekverkstaden, som förutom sitt egentliga jobb producerar hyvelspån av underbaraste former. En konstnär bland maskiner! Set här är en lovsång till maskinerna som ger människan jobb och identitet, maskiner som kanske först efter många år blir människans vän och förtrogne, de börjar långsamt känna varandras egenheter och krav.

Här, i utlastningen, läser jag stålets slutliga destination: Bangkok, Santos, Leixoes, London, Toronto, Porte Alegre, Detroit, Caracas, Anderstorp.

MÄNNISKOR

Maskiner, maskiner, maskiner, men vid dem alla skymtar jag människor, människors ansikten, människors händer. Människor med människors problem, människor med bekymmer, människor med glädjeämnen, människor med konflikter, människor med förhoppningar, människor med stolthet, förödmjukade människor, människor med humor, gravallvarliga människor, människor med tolerans, människor med mycket bestämda åsikter om andra människor, självlärda filosofer med avklarnad levnadsvisdom, omogna tyckare om allt och alla, temperamentsfulla original, utslätade kopior. Arga människor, dödströtta människor, lyckliga människor, människor med hemma-problem, människor med gnagande oro för barnen, valhänta människor på sitt första skift, människor som arbetat här 40 eller 50 år och oroligt undrar: hur ska det gå utan den här dagliga rutinen, när jag får min pension om några veckor.

Människor av vilka jag haft att lära mycket, oändligt mycket.

Jag hoppas jag inte är någon orealistisk drömmare. Jag tror jag förstår, att stålproducenterna här i landet har sina problem med avsättning och kostnader, men det är en dröm jag önskar se uppfylld: att människor och maskiner ses samman i en enhet och att industrin radikalt tog hänsyn till denna unika enhet, inte bara ser till den tekniska lönsamheten och kapitalavkastningen, så vi slipper identitetsberövande omställningar och omskolningar, slipper den förnedrande känslan att vara lekbollar i övermäktiga jättars händer.

6.

Man ser inte mycket av det här bruket när man kommer landsvägen från Hedemora. Inbäddat i grönska ligger det, gömt i sin dal mellan mäktiga höjder, naturen liksom uppslukar det, man kan inte drömma om att här finns ett stålverk som sysselsätter 450 man, men här ligger det i alla fall mellan de båda rogivande sjöarna. Naturen är nära överallt, från stålsvarven kan du lyfta ögon upp mot bergen och följa årstidernas växlingar, tranorna sträcker ibland rätt över fabrikskomplexet på väg till sin rastplats på Finsta ängar. En harpalt vägar sej fram, ända in på Tallgatan, där ”tallarna” som i själva verket är lärkträd, Larix Sibirica, slår sina skyddande valv över brukskärnan, kanske dom förts hit en gång av hemvända Sirbirien-fångar. Någon räknade 250 årsringar på en fallen jätte.

Naturen är nära, fiskevatten och strövmarker, läkedom mot stress, mildring av bekymmer. På lördagsmorgonen, den 25 september anno Domini 1976, hörde inga dreverskall i markerna. Förlamning och olust grep oss alla. Fortfarande går vi omkring som förlamade.