Hedemoravagen rustades
Östra Nygatan, bland andra, asfalterades
Och så en skräckbild före upprustningens tid
Tidsmässigt handlar det om andra hälften av 1960-talet. Ett av bruksbornas samtalsämnen, kanske rent av det största, var standarden på befintligt vägnät. I fokus fanns både vägsträckningen från bruket intill Hedemora och flera bitar av själva samhällets gator, förlåt vägar.
Det var ju inte tal om några problem som uppstått den senaste tiden, nej det rörde sig om mångåriga brister som påtalats åtskilliga gånger. Vad gäller Hedemoravägen slogs emellertid alla rekord – så dåligt skick som i maj 1967 hade inte observerats tidigare. Inte heller vägarna, speciellt de som härrörde till den gamla delen av samhället, fick godkänt.
Vägarna var alltså på allas läppar. Bland all ilska förekom en hel del ironi bland ortens trafikanter. Nedanstående verser diktades av en försigkommen medborgare med ädel rimkonst:
| På vår stadsväg om våren är det tjälskott och slikt och vid Mässingsbo där far man fram på åkern en bit. För på vägen där kan man inte alls komma fram ibland gropar, ibland åsar och allt i slam.På en stadsväg om sommaren är resterna kvar kan det finnas nån som säger: den som spar han har för på bilar är efterfrågan inte så stor Trots att vi numer är hedemorabor |
På en stadsväg om hösten är det lerigt och dant ”oj och jåj” vad bilden uti alla kurvor slant. För de bönderna de kör upp på vägen direkt ifrån traktorn rasar lera, ”lera och träck”.På vår stadsväg om vintern är det nog allra bäst för på se man varken tjälskott, Varken lera å träck. Men med sand är det lika, det är inte så bra för vår väg är krokig runt om åkrarna |
(texten kunde sjungas på melodin: ”På en byväg om våren…”)
Efter regn kommer solsken, sägs det. Vikmanshyttebornas solskenssaga blev så småningom verklighet. Hedemoravägen rustades upp och blev värt namnet väg och i samhället försvann de gamla grusvägarna och asfalten kunde välkomnas. Men inget skedde utan viss vånda, tycks vi komma ihåg…