a) en gång i tiden vid Wikmanshytte Bruk
b) ett omfattande hantverk: lie-& redskaps- tillverkning m m
Yrkesskicklighet och pliktkänsla i Smedjan vid Wikmanshytte Bruk
God och framgångsrik smideskultur har varit förknippad med Vikmanshyttan i evinnerliga tider. Smederna vid Wikmanshytte Bruk – och säkerligen också tidigare – skaffade sig ett genuint världsrykte, ”de kunde sin sak” och inte nog med det, de var ofta de skickligaste. Och på Bruket blev de något av företagets aristokrater.
Traditionen att klara av de svåraste tillverkningsproblemen var djupt rotad hos smederna och smedjans ledning. Pliktkänsla och yrkesskicklighet gick hand i hand. Och då blev det också resultat som alla var nöjda med. Men det ska även noteras att det var ett mycket slitsamt jobb och hjälpmedlen var inte sällan otillräckliga.
Tillverkningsprogrammet omfattade ett relativt stort sortiment och flera smeder blev så att säga specialister på vissa områden. Sedan fanns förstås produkter som ”vägde” tyngre än andra, fartygsventilerna är kanske det bästa exemplet. Från 0.6 kg till ca 420 kg stora ventiler kunde man läsa i försäljningsbroschyrerna. Från Bruket som helhet exporterades inte mindre än 70 % av den totala produktionen.
Smedjan i Vikmanshyttan finns ju inte längre. Tiden går som bekant mycket fort och nu är det omkring fyra decennier sedan verksamheterna upphörde när det ”gamla” Bruket lades ner. Men historien kring en fantastisk smidesera lever kvar.
SMIDESVERKTYG
Vid smidning av göt och ämnen användes en mängd olika tångtyper. Tängerna var nödvändiga för transport från ugn till hammare och för att under smidning hålla i, styra och vända götet eller ämnet. Smidningen av göt skedde så att götet drogs ut ur ugnen och fram på ett s.k. vällbord. Här sattes tången på. Med en transportanordning, en krok upphängd i en rälsgående vagn, fraktades det glödande götet till hammaren för smidning. Vid hammaren fick både göt och smidestång ligga i en höj- och sänkbar grimma (tätting) från en smideskran (svängkran). Smederna kunde härvid manövrera götet efter behov och smida det till önskad form. Smidning från ämne till färdig stång skedde på liknande sätt. Göttängerna var avpassade efter befintliga göttyper. I dag är inte några göttänger bevarade men det finns tänger där det behövdes upp till tre starka karlar för att lyfta dem.
KROKTÄNGER
Kroktänger användes vid handsmide av ringar, rullar, stansar (kub) och dyligt. Det vill säga ämnen som inte kunde hållas med en ämnestång. Vikter upp till 150 kg smiddes i regel av en smed, för vikter därutöver av två smeder och hjälpare. Stansar (rektangelformiga) smiddes i vikter upp till 600-700 kg. Kutsar med hål och ringar tillverkades i många varianter, från små vikter till vikter på hundratals kilon.
HUGGJÄRN
Vid götgsmide höggs sjunket bort med ett huggjärn. Ämnet kunde med huggjärnet delas eller huggas till beräknade vikter. Det fanns stora och små huggjärn. Några av de mindre är bevarade. Att smida sig ett bra huggjärn var något av en finess. Järnet skulle gå rakt och lossa efter varje slag så att egget ej glödgades. Vid smide från göt till ämnen eller från ämne till färdigt användes s.k. smidestolkar.
Smederna tillverkade sina tolkar själva av plåtremsor, där måttet klipptes som ett hack i plåten. Under smidningen användes tolken med jämna mellanrum för att komma fram till rätt dimension.
VERKTYGSSMIDET
Smidning och pressning av hammare förekom till 1950-talet. Det fanns skickliga verktygssmeder som smidde en hel del olika hammare, korpar, mejslar m.m. Varje tillverkning stämplades med en CRU-stämpel. Även initialerna av tillverkaren (smeden) kunde stämplas in.
RINGSMIDE
Ämnet smiddes först till en rund bricka eller cylindriskt ämne. Sedan hålslogs ringämnet med ett håldorn. Hålet kunde vidgas genom att flera dorn med ökande diameter drevs in. Vid stora ringhål smiddes ringen över en i ett liggande dorn under hammaren.
MÄRKNING AV STÅL
Varje ämne eller färdig produkt stämplades med kvalitetsnummer. Stämplen slogs in i det varma stålet. Man övertygade sig om att numret var läsbart genom att trycka hammarskaftet mot det heta stålet. Den uppkomna lågan vag gott lyse.
SMEDFÖRSKINN
Smedyrket krävde inte bara muskelkraft utan vid smide av tunga föremål måste smedens hela kroppstyngd utnyttjas för att placera hetan på rätt plats under hammaren. Till skydd mot verktygets hårda kanter och mot stötar och slag bar smederna förskinn av tjockläder.
Allmogesmide – främst liesmidet
– ett mycket utbrett hantverk redan i mitten av 1700-talet
i Vikmanshyttan och trakten däromkring
Allmogesmidet – och främst liesmidet – var ett hedervärt hantverk som sysselsatte drygt 50-talet smeder/bönder i våra trakter. Finsta-området med viss koncentration till byarna Norrhyttan och Jälkarbyn utmärker sig redan i mitten av 1700-talet. Yrket gick ofta i arv från far till son. Bästa exemplet på denna tradition finner vi i släkten Bäcklund i Norrhyttan, i Sebäcken.
Johan Bäcklund var från sin tidigaste ungdom fadern behjälplig i smedjan. Hans far, Pilt Jan Jansson dog 86 år gammal, var en berömd liesmed liksom dennes bror och far, Jan Nilsson, alla arbetande i Norrhyttan. Edvard Bäcklund blev traktens siste liesmed tillsammans med Karl Nilsson i Utah.
Bönderna smidde endast vintertid. En smed som inte var jordbrukare började vid Mickelsmäss (29 september) och höll på till slåttern, då alla armar, även smedens, behövdes för skördens bärgning. Och finstabygden var som sagt särskilt bekant för sina många, ypperliga liesmeder.
En person jämte släggare kunde tillverka 4 – 6 liar per dag, beroende på dimensionerna. En smed tillverkade vanligen omkring 100 tolfter (dussin) om året. Dagsverket började klockan 5 på morgonen (somliga kunde till och med börja klockan 3 eller 4) och fortgick till klockan 8, 9 eller 10 på kvällen. Ibland sov smeden vid härden för att kunna börja tidigt nästa morgon. Som lyse under den mörka delen av dagen tjänstgjorde ett torrvedsbloss av stickor, som lades på en vridbar arm fastsatt i väggen. Aftonvarden klockan 6 intogs i smedjan och kunde bestå av salt fårben eller hackkorv som stektes på härden. Övriga måltider intogs inne i stugan och utgjordes av kaffe utan bröd vid arbetstidens början, frukost vid 8-tiden bestående av strömming eller sill och potatis, smör och bröd. Middagen klockan 12 – 1 var av varierande sammansättning, kväll klockan 9 bestod av rågmjölsgröt.
Liarna såldes vanligtvis till uppköpare, huvudsakligen från norra Dalarna, Västerdalarna, Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Men många liar gick på export till grannlandet Norge som också hade bruk för skäror i sin ofta eländiga terräng.
Förutom liarna producerades plogar och järn till åkerharvar, hästskor, söm, spik, skrapor, skopor, halster, beslag, potatiskvarnar med flera sådana svartsmiden.
Idag kan den gamla gårdssmedjan från Källströms i Granbo beskådas vid Vikmanshyttans Bruksmuseum. Ny stomme var välbehövlig i samband med flytten till museitomten. Ny härd murades upp men i övrigt är interiören identisk med gamla tiders inredning.