Gamla Vikmanshyttan > Brukssamhället > Från gamla tiders Vikmanshyttan

Från gamla tiders Vikmanshyttan

Mor Matilda Karolina Gustavsson berättade – och kunde verkligen berätta…

Mor Matilda Karolina Gustavsson

Mor Matilda Karolina Gustavsson

– Det är inte så mycket att berätta egentligen, mitt liv har förflutit lugnt och stilla, konstaterar mor Matilda Karolina till en början. Jag är född (1870) på bruket och uppväxt som yngst bland fyra syskon. Min far var maskinist vid Bruket och som barn bodde vi i samma stuga som jag sedan bott i många år. Stugan var minst 200 år, på en kokspis vid hade stod årtalet 1732.

Fru Gustafsson mindes när London (den stora förnämliga kasernen) byggdes. Hon var då fem år gammal. Tidigare var där en annan kasern som revs strax före nybygget. Två andra små stugor (Katten och Råttan) fanns där redan liksom Göranssons och en större gård (Paris) utmed bruksjärnvägen. Brukschefen hette Ulff och efter honom kom disponent Gahn.

År 1889 ingick Matilda Karolina äktenskap med kusken, sedermera chauffören vid Bruket, Gustaf Gustafsson. Hans far var stalldräng. Gustaf fick redan i unga år lära sig handskas med hästar och gick så småningom i faderns fotspår och blev brukskusk – en förnämlig syssla på den tiden. Brukspatronerna hade en praktfull hästhållning med långa rader av vagnar och slädar.

Men tiderna förändrades, låter oss fru Gustafsson förstå. De gamla landåerna och kappstädarna försvann och ersattes med den moderna tidens föga romantiska bilar. Gustafsson hade emellertid förmågan att anpassa sig och han blev en av de första chaufförerna i socknen. Det var 1912 under disponent Libergs tid Brukets och Hedemora sockens första bil introducerades. Under sju olika husbönder tjänade Gustafsson troget, de allra sista åren av sin levnad som rättare och befallningsman.

I Matilda Karolinas hem fick hon tidigt lära sig förnöjsamhetens svåra men nyttiga konst, framgår tydligt i hennes fortsatta berättande. Barnen uppfostrades efter andra grunder än senare var vanligt. I skolan – då Gamla skolan – undervisade gamle magister Johannes Norborg. Det var 1870 som han började sin lärartjänst. Han var varmt religiös och blev även brukets och hela bygdens andliga ledare.

Återigen konstaterar fru Gustafsson att ”människorna och världen med dem” har förändrats sedan hon var ung. Då läste man bland annat ”Blomman på Lövsjöfallet” av Lars Lunell. Hemma höll far, som förresten seden var i de flesta brukshem den tiden, varje söndag husandakt. Men man kunde också ofta gå en mil fram och åter till kyrkan i Hedemora eller Norn.

-Ja, det var mycket som var annorlunda förr, vintrarna till exempel. Vintern 1888 var sträng. Det blev ett snöfall med storm som samlade nio meter höga snödrivor! Och drivorna var så hårda att man ledigt gick på dem. Fru Gustafsson höll på att väva och garnet tog plötsligt slut. Maken tog då helt lugnt och gick till staden på de hårda drivorna över Finsta ängar för att köpa garn – och det gick bra. Apropå de länga avstånden förr berättar Matilda Karolina att man hade en handelsbod i Norrhyttan för det allra nödvändigaste. Den låg utmed en mellan Granbo och Norrhyttan för länge sedan uttorkad och försvunnen sjö.

Hur många har hört talas om den?

Bruket tillhandahöll annars olika varor åt sitt folk, såsom sill och salt, spannmål och – snus! En gång var det även en förvaltare som tog hem klädesvaror. Annars fick man kvista till Hedemora om man skulle ha något utöver vad den egna bygden kunde ge. De flesta av befolkningen hade både kor och andra småkritter. Bruket utnyttjade omsorgsfullt varje jordbit och skötseln av jorden var ett viktigt kapitel. Jordbruket var det man i svåra tider hade att stödja sig på. Genom detta fanns gott om spannmål för alla smedernas, hyttfolkets och statarnas kreatur som i sin tur gav utbyte i mjölk, smör, ägg, kött och fläsk som variation i den annars vanliga dieten av sill, strömming, bröd, bärmos och färsk fisk.

I hemmen förekom bryggd och bak, sömnad och vävnad mest hela året. Man köpte lin om somrarna, spann och vävde i stugorna under de långa vinterkvällarna för att sedan på vårsnön bleka tyget bländande vitt och vackert. Det varen arbetsam och strävsam tid, men man visste då ännu inte annat och var nöjd och lycklig med sin lott.

Under berättandet gång kommer så många tänkvärda fakta i dagen, mor Matilda Karolina kunde verkligen återge ”livet som gått” utan några tillgjorda krusiduller. Avslutningsvis talar hon om – med ett soligt leende – släktingarnas vänlighet att en sommar ställa bil till de gamlas förfogande. En härlig rundtur blev resultatet genom hela södra Sverige, till och med Köpenhamn besöktes. Matilda Karolina Gustafssons berättelser blev ingen liten rundtur, det heller… Intressant som bara den!