Mellan de båda bruken i Vikmanshyttan och Turbo sträckte – och sträcker sig än idag – en milsvid skog. Här brukade man förr i världen ha kolmilor och här hade en gammal kolare en gång på 1860-talet, drygt ett halvsekel innan någon järnväg fanns tillgänglig, en upplevelse av sällsamt slag.
Kolaren hade det året dragit upp till skogen tidigt på hösten och hade i början gott hopp att få sitt arbete avklarat till julhelgen. Men hur det var märkte han att han misstagit sig. Det skulle i stället dröja ett par veckor längre än förväntat, innan arbetet var färdigt. På så sätt fick han tillbringa julen bland sina milor.
Juldagsmorgonen satt kolaren i allsköns ro i sin koja, som bäst i färd med att smaka av julmaten, som kommit hemifrån. Runt omkring honom rådde storskogens andlösa tystnad.
Plötsligt hörde kolaren ett egendomligt ljud. Det rasslade, det dånade, det ven. Kolarfar skyndade ut och trodde att det var något på tok med milorna, men en undersökning visade att så inte var fallet. Han gick därför in och fortsatte måltiden. Efter en stund hörde han återigen det besynnerliga ljudet. Han skyndade ut på nytt.
Oväsendet tilltog i styrka. Kolarfar fylldes av stor förvåning, men den förbyttes snart i skräck, som kulminerade då han hörde en gäll signal skära genom luften. Strax därpå hördes det ett väsande ljud, som när man släpper ut ånga.
Bäst det var kom genom skogen rusande en rad vagnar. Kolaren hade ej sett ett tåg någon gång annars skulle han säkert och genast sett att där var både lokomotiv och tender och vagnar. Detta spöktåg rusade med ilsnabb fart förbi kolarkojans dörr. En stund senare bredde sig på nytt storskogens tystnad över allt och alla.
När kolaren något så när hämtat sig från förskräckelsen gick han ut i den tron att det framrusande stålvidundret åstadkommit förödelsens styggelse bland milorna. Men så var ingalunda fallet.
Just på den plats, där kolarens kolarkoja stod kom sedermera att bruksjärnvägen mellan Vikmanshyttan och Turbo gå fram.
Men det skedde först i slutet av 1910-talet, närmare bestämt 1918.