Rune Persson

I slutet av 40-talet och början av 50-talet gick många av brukets yngre familjer och grunnade över frågan: bygga eller inte bygga egnahem? Min hustru Anna-Greta och jag bestämde oss ganska snart och i februari 1950 tecknade vi kontrakt med Standardhus i Hultsfred genom deras försäljare Gösta Vollratsson i Säter och Karl Pettersson (hatt-Kalle) i Hedemora.

Vi fastnade för ett förhöjt monteringsfärdigt enplanshus på 84 kvm. Själva huset kostade 10.600 kronor fritt Vikmanshyttans järnvägsstation. Tomt för husbygget valde vi ut på brukets stadsplanerade mark i Solhaga, eller som vi kom att kalla det, Källhagsområdet. Alla tomter var på ca 1000 kvm och priset var 45 öre per kvm, så tomtkostnaden blev omkring 450 kronor.

Finansiering

Hela kostnaden för husbygget beräknades till 31.500 kronor, så det gällde att planera ekonomin. Reglerna sade att man fick låna upp till 90 % av beloppet och 10 % skulle man stå för själv, antingen genom egen kontantinsats eller genom eget arbete. Hos Wikmanshytte Bruk fick man välja mellan ett bidrag på 2.000 kronor eller ett räntefritt lån på 6000 kronor. Vi valde lånet, eftersom det ansågs mest lönsamt. Av Länsbostadsnämnden fick vi låna 6.200 kronor och hos Hedemora Sparbank 15.700 kronor.

De 10 % man skulle svara för själv, blev genom att arbeta på tomten och huset. Vi fick mycket god hjälp av släkt och vänner, då i första hand mina bröder Eskil och Gunnar.

Tomten

Den var en vanlig skogstomt med massor av stenar och kraftiga stubbar efter den avverkning bruket gjort vid avstyckningen. Det blev att med spett, korpar, släggor och spadar samt med handdrivna stubbrytare göra tomten i ordning. Allt skedde med handkraft, enda hjälpen därutöver var dynamit, som man fick köpa av bruket genom Gösta Holst, som var byggförman. Med dynamitens hjälp kunde man skaka om stubbarna ordentligt, så de blev medgörligare. Och de cirka 80-90 kbm hård lera och pinnmo som skulle schaktas ur för husgrunden, krävde åtskilliga gubbar dynamit.

Hantverkare

Eftersom man själv mer eller mindre har tummen mitt i handen, så fick man i stället göra upp med yrkesfolk och sedan bistå dem med diverse hantlangning. Det visade sig behövas många fackmän. Som snickare lejde vi Karl Holmgren i Granbo och Ivar Classon i Jälkarbyn. Rörentreprenör blev Ingemar Karlmats, som då hade egen firma i Solhaga. Allan Matsson i Grådö tog åt sig de elektriska installationerna och Gustav Berggren i Ingvallsbenning blev vår målarmästare. För all murning svarade Alex Åhman i Jälkarbyn som ibland hade hjälp av John Nyman i Hedemora. Plåtarbetena tog Johanssons Plåt i Säter åt sig, kakelsättning i kök och badrum skötte Modins i Hedemora om och Erik ”Kittis” Bäckström från Stenbacks skötte om glasningen.

Brukskontoret gav fin service

Bruksledningen ställde upp till vår hjälp på ett bra sätt. Vi fick anlita inköpskontoret, så vi kunde göra förmånligare inköp av till exempel virke från Turbosågen, armeringsjärn, tegel och dynamit mm, samt senare efter inflyttning olika bränslen. Vi fick också all tänkbar hjälp med pappersexercis. Det kunde gälla byggnadstillstånd, byggnadslov, lagfarter, lånepapper, licenser mm.

Samarbete och kamratskap

Det gick hela resten av året 1950 och några veckor in på 1951 innan vi den 27 januari med våra två små barn kunde flytta in i ”eget” hus. Vi var 14 familjer som byggde detta år och året före var det visst 10-12 familjer. Trots att vi alla var i samma situation, var det aldrig någon rivalitet eller osämja oss emellan. Tvärtom hjälpte vi varandra mycket. Jag minns att vid gjutningsarbetena på vårt hus, så var förutom mina bröder även Ernst Nordström, Harry Viberg och Gösta Björkström med.

Vi gjorde en hel del inköp gemensamt, bland annat en vedkap som vi alla blev delägare i. På den tiden eldades det ju uteslutande med ved och koks. Olja och el kom långt senare.

Roliga minnen

Vi byggare tillbringade ju praktiskt taget all fritid på tomten och med huset. Egnahemsägare från äldre Solhaga gick ofta ”inspektionsrond” hos oss. Jag minns en gång när Tore Chef stannade utanför min tomt. Han hade byggt åtskilliga år tidigare. ”Jag fick upp mitt hus för under 10.000 kronor” sa han, ”vad kommer det här att gå på?” När jag svarade att det blir cirka 30.000 kronor, så konstaterade han:”Vad tokiga ni är som bygger nu när allt är som dyrast. Snart går ju priserna ner igen.” Den gode Tore fick verkligen fel i sin prognos.

Nästan alla vi som byggde var ju barnfamiljer och för att sysselsätta alla barn anordnade vi barnskidtävlingar. Vi tiggde ihop till priser och ibland var det uppemot 80 deltagare. När snön gått bort så förvandlades vår väg som senare fick namnet Sommarvägen till ”kulspelarvägen”. Alla områdets barn samlades där för att spela ”grop” eller ”pyrra”. Vägen som då inte var asfalterad var formligen perforerad av kulgropar.

Till sista april lade vi ut tiggarlistor för inköp av fyrverkerier och Åke Johansson var inköpare och såg till att vi fick mycket för pengarna. För att underhålla vid brasan så bildade vi en manskör. Idel nybyggare, det var Erik Franzén, Eric Ericson, Åke Johansson, Eskil Persson, Ingemar Karlmats, Ernst Nordstöm, Kalle Lövgren, Gustav Lindblom, Harry Karlsson och jag. Eftersom Kalle var sämst att sjunga, så fick han bli dirigent och det skötte han med den äran. Karin Sandberg var med och spexade och Georg Pettersson eller Ernst Pettersson spelade dragspel.

Apropå Kalle Lövgren, så bodde han i korsningen Källhagsvägen och Sommarvägen just på backkrönet. På somrarna när det var vackert väder, så åt alltid han och frun middag på altanen. När jag åkte hem till min middagsrast så satt dom där. Jag brukade alltid skoja och fråga: ”Vad äter ni för gott?” Och jag fick alltid samma svar: ”Hackkorv!” Och det var oavsett om dom åt pannkaka eller bruna bönor eller vad som helst. Så vi döpte helt enkelt den där backen till Hackkorvsbacken.

Till sist…

När jag nu varit säterbo i sju år, så kan jag inte låta bli att göra en tur över till Vikmanshyttan och se Vintervägen, Sommarvägen och ”Hackkorvsbacken” och det känns vemodigt. De flesta från vår byggtid är nu döda eller i varje fall avflyttade och de kulspelande ungarna har flyttat bort och bildat familjer. Men gatorna och husen lever vidare, fast med nya invånare.

RUNE PERSSON

(OBS! Bild på manskören finns i artikeln En gång i tiden: Speciellt sista april-firande)