Dåtidens malmbrytning

Om ordet masugn är rätt återgivet i dombrevsavskriften om Wikmanshyttan har vi här den äldsta uppgiften om en masugn i Dalarna. I andra landskap finns ett par masugnar nämnda tidigare. Mera allmänt kom de inte i bruk förrän långt in på 1500-talet.

Flera olika förklaringar till uppkomsten av orden masugn har försökts. Man har emellertid stannat vid antaganden, att det har uppkommit ur ett gammalt tyskt ord Masofen eller Mashütte, där Mas betydde klump eller stycke.

Hytta och masugn användes omväxlande som benämning på samma sak, men hytta är det äldre av de två orden och avsåg från början en betydligt enklare inrättning än den som sedan fick heta masugn. De äldsta hyttorna kom till för att av sjö- och myrmalm framställa användbart järn. De första hyttor, i vilka bergmalm smältes, torde ha haft ungefär samma utseende som myrmalmshyttorna, vanligen kallade blästerverk.

Hyttan hade två bälgar. Innan man hade kommit underfund med möjligheten att driva den med vattenkraft, trampades de – vanligen av kvinnor som samtidigt utförde något handarbete, exempelvis strumpstickning. På 1300-talet brukades handbälgar.

Under 1400-talet utgjordes bergsmännen företrädesvis av traktens bönder. Från början var det samma personer som drev gruvan och hyttan. Hyttan drevs liksom malmbrytnigen växelvis av delägarna i viss bestämd ordning. Bergsmännen var skyldiga att driva sin hytta och använda sina skogar för kolning. Reglemente för hyttbruk fanns fastställt i lag, vilken gällde ända till 1859 då masugnar m m fick full frihet att idka bergsbruk efter behag.

I gengäld hade de den förmånen i skattehänseende att de mot erläggande av tiondejärn var befriade från andra avgifter. Gustav Vasa strävade att genomföra tionde vid bergverken. Bergsmännen intog en mellanställning mellan bönderna och brukspatronerna som efterträdde dem.

Driften i hyttorna var icke kontinuerlig, utan man eldade upp hyttan med ved som fick brinna rätt långsamt under riktig glödbildning. Och så skyfflades det på malm som i förväg hade rostats för att minska vattenhalten. Samtidigt satte man igång bälgarna för att få kraftigt drag och därigenom högsta möjliga temperatur. Malmen smälte och bildade en klump, en så kallad loppa (av tyska order Luppe) på hyttans botten, som vägde 10 – 12 kilo.

Denna järnklump togs ut och höggs i två delar som i sin tur bearbetades i en särskild ugn till osmundar. En osmund hade som betalningsmedel ett värde av en penning eller 1/8 örtug. Sedan gällde ett falt eller en kagge om 400 skålpund 6 5/8 daler. I blästerugnarna framställdes ett stålartat järn.

Blästerugnarna torde i allmänhet ha haft en höjd av endast ett par meter. Man gjorde dem högre och högre och fann så småningom att smältningen kunde ske kontinuerligt vid viss ugnshöjd. I stället för att från början sida med ved som man lät kolas i hyttan, kolade man veden i förväg och använde träkol i hyttan.

Den möjlighet till kontinuerlig drift som uppstod genom masugnens tillkomst, betydde ett stort framsteg i utvecklingen av järnframställningen. Masugnarna var emellertid på grund av sin större storlek än de gamla hyttorna dyrare i anläggning. De första masugnarna var ungefär dubbelt så höga som blästerugnarna och således ungefär fyra meter höga. De var ofta ingrävda i en backsluttning så att hyttkransen höjde sig obetydligt över backkrönet. Därigenom var påfyllningen av bränsle och malm relativt bekväm.

Malm, kol och ved framforslades på vintern och järnet tillverkades vår och höst då vattentillgången för drivning av hyttorna och hamrarna var rikligast. Den malm som skulle hemföras på sommaren före smältningen vid höstfloden måste klövjas på hästryggen. Tillgång till skog var av betydelse, dels för den ved som direkt behövdes för hyttan och smidet, dels för träkolsbehovet. Malmen rostades i allmänhet innan den tillfördes hyttan. Träkolsåtgången tycks ha varit mycket stor i de första masugnarna och uppges till över 500 hl per ton tackjärn.