Angersteinska smedjan .interiör

Något av medelpunkt för bruksungdomarna vid förrförra sekelskiftet var Angersteinska smedjan. Alla smedjor som hade vattenhjul blev i regel uppförda i en grop för att man skulle få fall på vattnet. Så blev även här.

På smedjan övre sida, västerut, gick taket ned till marken och där brukade det uppväxande släktet stå och titta ner i smedjan. Taket bestod endast av enkupigt taktegel på läkt – teglet var förresten tillverkat i Norrhyttan. Genom att lyfta på en tegelpanna fick de nyfikna en fin överblick av hela verksamheten. Där fanns tre knipphamrar, smederna satt under arbetet i gungor, upphängda i taket.

Det fordrades stor skicklighet och vana att smida det hårda stålet till önskade mått. En knipphammare slog omkring 250 slag i minuten. Så snart en stång var färdigsmidd var det smeddrängens arbete att hämta ett nytt ämne från ugnen.

En smed skulle inte enbart kunna smida, han skulle också kunna utför nödvändiga reparationer i smedjan. Kila fast hjulnålarna och ringarna på hjulstocken, skafta en hammare, och så vidare. Till kilning användes trekantiga torra björkkilar, ungefär en halv meter långa. Kilarna slogs in med hjälp av en så kallad kilstöt som vägde cirka 40 kilo. Stöten hängde i en kätting i taket.

Ofta sjöng smederna, det var lättare att hålla takten då…

En stor del av det stål som smiddes i Angersteinska smedjan, i dagligt tal kallad klen- eller knippsmedjan, var liestål. Smederna var ofta jägare och brukade tillverka sina hagel efter arbetet slut. De smidde då ut fyrkantiga stänger av bly, klippte sedan fyrkantiga tärningar som lades i en plåtlåda. Lådan sattes fast på knipphammarens skaft. Vid hammarens gång skakades haglen mot plåtlådans väggar och blev på så runda och fina. Ville man ha polerade hagel tillsattes lite vatten i lådan.

Påhittigt och finurligt, eller hur?

Premiäråret var 1798

Angersteinska smedjan

Av den då uppförda smedjan finns egentligen inget kvar bortsett från ett i viss mån liknande yttre. Men det är nu inte det dagsaktuella läget som behandlas utan snarare förhållandena kringAngersteinska smedjans tillkomst.

Det alltså drygt 200 år sedan Bergskollegium gav den siste manlige brukspatronen Angerstein i Vikmanshyttan, Johan Fredrik, tillstånd att uppföra en smedja belägen vid den då redan existerande så kallade övre stångjärnshammaren. Från denna tid kan man räkna med att den första manufakturavdelningen inrättades. Det var ju meningen att ett urval manufaktur skulle tillverkas där. En bergmästare von Engström fick i uppdrag att undersöka huruvida uppförandet av smedjan inrymmande tre spikhammare, en knipphammare och en sax ägde sin befogenhet. Även den framställda mängden var en avgörande faktor i projektet.

Det rörde sig inte om några skyhöga siffror men man räknade i alla fall med att på ett år framställa 20 ton spik och lika mycket tillsammans av knipp-, band- och bultjärn samt hästskor, hästskosöm, liar och yxor.

Men det var många problem som brukspatron Angerstein hade att brottas med innan han kom till en lösning. Det gällde att i vederbörlig ordning betala skatt eller, som det då hette ”att på behagelig tid få nedlägga Et halft Skeppund hammarskatt eller Femtio Skeppund årligt Stångjärnsmide”.

Den första manufakturavdelningen i Vikmanshyttan var emellertid ett faktum efter kollegiets tillstånd 1796 och verklighet efter Angersteinska smedjans färdigställande två år senare.

Angersteinska smedjan togs ur bruk under 1940-talet – byggnaden kallas idag för Angersteinska huset där delar av Bruksmuseum inryms.