Ernst Sundström

Det berättas, en skickligare yrkesman i vikmanshyttesmedjan fick man leta efter. Han jobbade mestadels vid tvåans hammare som krävde både stora fysiska krafter och tekniskt kunnande. Det handlar (förstås) om smeden Ernst Sundström som ägnade smedjan sina tjänster i över fyra decennier.

Ernst Sundström kom till världen 1909, en lycklig tilldragelse i Frida och Rickard Sundströms familj. Det var året då det var ganska oroligt på arbetsmarknaden, strejk rådde bland såväl anställda i industrin som lantbruket. Sundströmssläkten har vallonskt påbrå och hade sedan lång tid tillbaka etablerat sig i bygden. Ernst var troligtvis född vid Hjälmens vret, en plats ”på andra sidan Vikmanshyttesjön” som än idag har synliga bevis från dåtidens bostad.

Så snart skolan klarats av blev det dags att skaffa kontakt med bruksindustrin. Wikmanshytte Bruk var ganska ungt (startade ju vid årsskiftet 1921/22) och trots ganska ”snåla” tider som följd av första världskriget kunde ynglingen Sundström få en snar utkomst. Jobbet i smedjan hägrade, trots vetskapen om slitsamt arbete och fordringarna på hög duktighet. Han blev regulerare till en början – och sedan följde en lång lärdoms- och inkörsperiod för att bli en erkänd och etablerad smed. Det sades ofta, att en riktig smed hade en upplärningstid på sju år…

Allt föll så att säga på plats och Ernst Sundström stannade kvar i smedjan hela sin aktiva tid förutom någon tid på slutet före pensioneringen, några år in på 1970-talet. Som tillbringades med ett lättare jobb i färdigställningsverket. En av de allra skickligaste vikmanshyttesmederna gjorde sorti och kunde helt och hållet ägna sig åt inbitna sysselsättningar på fritiden: jakt och fiske samt bärplockning. Och på vintrarna blev också ett flertal turer på skidor..

Förresten, i ungdomen var Ernst en duktig skidlöpare och framgångsrik orienterare, så fysiken underhöll han redan i unga år – och framöver.

År 1939 äktade Ernst Sundström Älvdals-Anna Karlsson, egnahemmet i Solhaga byggdes och enda barnet, sonen Roland, hade kommit till världen. Tyvärr gick hustrun bort redan efter fem år och många, långa år av ensamma strävanden följde. Men med Ernsts envishet och humör (ibland i häftigaste laget, kanske, men utan långsinthet) gick livet vidare.

Detta kunde också ske mycket tack vare en stor vän- och sällskapskrets där mycket av possiviteter odlades. Hans intresse och fallenhet för att berätta visade sig inte bara i ”pratform” utan i lika hög grad i hans diktande. Det blev många verser under årens lopp, nära nog inte några sattes på pränt, vilket livligt beklagas, men så var Ernst Sundström, det hörde säkert till hans karaktär.

Endast en dikt finns nedtecknad, och den följer här nedan, och utgör minnesord efter hans farbror Filip. Den föredrogs vid farbrorns begravning år 1946.

Den sympatiske och fina sällskapsmänniskan Ernst Sundström gick bort 1990, alltså 81 år gammal.

Ett sista tack till farbror Filip

Wist känns livet konstigt mången gång
då man hör dessa klockors sorgsna sång
men vi följer ju en lag
alla skall vi gå bort en dag
När vinterns driva så börja smälta
när våren så i sitt intåg var
då nådde oss ett sorgens bud
du Filip finns ej mera kvar
Min tanke gick tillbaka då till dina levnadsår
ditt liv var alltid strävsamt fyllt
du hade sällan någon ro
det var för dig att alltid gno
Din hembygd var du ju alltid trogen
ditt nöje sökte du uti skogen
man såg dig ströva bland berg å dal
du sökte där kanske koppla av
Det hem du hade, det prydligt var
men det tomrum du lämnat har
kan inte fyllas av någon an
brustit har nu edra band
Jag såg du låg i din kista nöjd
fast du ej var av åren böjd
de blommor som du nu här har fått
ett sista tack för du har skött dig gott
Från min far, från mina syskon å så från mej
ett sista tack vill jag säga dej
du vilar nu uti lugn å ro
men i vår tanke du skall få bo