Karl Sjöholm – Skogsveteranen blåser för pensionen

(artikel från januari månad 1957, signerad Per Mil (Milgård) har vi hittat och hämtat från Södra Dalarnes Tidning – handlar om dåtidens överskogvaktare Karl Leonard Sjöholm (1897 – 1983).)

Ungt folk i våra trakter som hört talas om att resmilor är ganska modern företeelse, d.v.s. att man reser virket när milan byggs – eller vad det heter – ska få sig en liten chock nu: resmilor är inte så moderna som ni tror, gott folk!
I ett kolningsförslag från vikmanshytteskogen som skogvaktare Fredrik Hermansson – svåger till den idag 60-årige överskogvaktaren Karl Fredrik Sjöholms farfar – skrev 1876 återfinns en kolbotten med namnet Resmilsbotten med J.P. Gillberg, Nyhyttan, som kolare och en med samma benämning hos kolare A. Mattsson i Hobergets skogstrakt.
Det var förmodligen värmlänningar som kom hit och hade med sig nymodigheten, säger hr Sjöholm vid en intervju i 60-ringens hem i Nyhyttan. Men kolarna här i Bergslagen var vana vid liggmilor – även kallade bergslagsmilor – och resmilan slog inte igenom. Senare milor på de här bottnarna var säkerligen liggmilor. Jag har propagerat en hel del för resmilor men äldre kolare som var inkörda på liggmilor var inte pigga på att på att ändra sig. T.ex. Fredrik Eriksson i Hoberget, en av de bästa arrendatorer och kolare jag någonsin haft, vägrade helt enkelt att kola resmilor. Men som man ser av det här kolningsförslaget från 1796 så är resmilor ingen nyhet, den metoden fanns först fast i andra delar av landet.
I det gamla kolningsförslaget hittar vi sex kolbottnar i Skånmarken där hr Sjöholms farfarsfar Johan Petter Sjöholm i Backgården, Ingvallsbenning, hade att sköta: milorna Stallbotten, Vävbotten, Myrbotten, Matsbobotten, Nya botten och Rotbotten. (Den rätta formen hade förstås varit – bottnen men så högtidlig svenska använde man nog aldrig).
Återkommande namn och bottnar inom skilda skogstrakter var Kojbotten, där kolaren naturligtvis hade en koja. Fallbotten vid ett bygge eller fall, Myrbotten vid en myr, Rotbotten där skogen ”utrotats”, d.v.s. rötterna huggits av och träden – hur stora och vackra timmerträd som helst, ty förvandlades så gått som all skog till kol – dragits omkull och stuvats in i milorna. Vi plockar lite grand bland de intressantaste bottennamnen från 1876: Ormrisbotten, Långtimmerbotten, Tjäderbotten och Haltbotten hos Erilk Jansson från Ängarna (morfar till 60-åringen). Orrbotten och Älgbotten hos A. Andersson från Björkriset. Djupabotten och Nedre Postvägsbotten hnos J. Andersson frn Bäckarbo, Svebotten och Lärkträdcsbotten (dessa träd är inte ett senare tiders påfund) hos Danielsson från Nyhyttan.
Övre Revägsbotten (ridvägs-) hos Johan Andersson från Nyhyttan, Snarbotten där snarades kanske hare, Grindbotten och Flintbrottsbotten (på Nornberget, där bröts väl flinta till Flintlåsgevären hos P. Jakobsson från Stubbstägt, Gruvbotten, Korsbotten och Skrivarhällsbotten hos J. Hedberg från Acktjärn, Svinbotten och Buskbotten hos A. Mattsson från Hoberget, Hågsbotten, Luffbotten och Syrbotten hos C. Nilsson från Jälkarbyn, Norns vintervägsbotten hos G. Pettersson från Gessån, Stora myrstacksbotten hos E, Hans E. Jansson från Gessån, Bryllingsbäckbotten hos J.E. Larsson från Sågen.
Nämnda kolningsförslag omfattar 110 milor. Det mesta som Kalle Sjöholm haft under sin tid är ett 80-tal. Och i början av 40-talet upphörde skogskolningen på vikmanshytteskogen alldeles.
Från senare tid – senare än 1876 alltså – kommer hr Sjöholm ihåg en del skojiga bottennamn: Paradisbotten i närheten av sjön Ramsen, Fannombotten där det sades spöka liksom på Skråbotten och Skröpbotten (där sydväst om Skånsjöarna skulle ju det s.k. Skånskriet ha hörts – men hr Sjöholm har aldrig hört det). Russingubbensbotten (en gubbe lär ha sagt att han som ung var söt som ett russin). Vid Nornvägen och Apparatbotten (vid samma väg, vad det var för sorts apparat kan väl lätt utfunderas?).
Nu har vi pratat så mycket om kolbottnarna på vikmanshytteskogen att huvudsaken – 60-åringen – kommit i skymundan. Nåja, han är en blygsam men som stilla gjort sin tjänst, sedan ett halvsekel i samma företag. Han föddes i Ingvallsbenning, drog som pojke ”pusten” åt den förutnämnde farfarsfadern i Backgården, började tioårig vid sågen i Ingvallsbenning, jobbade i skogen och med flottning också. Han ville uppåt och framåt, kompletterade sin praktik vid skogstaxeringar på andra håll och genomgick 1920-21 statens skogsskola i Baggå. Han blev 1922 extra skogvaktare vid det nybildade företaget Wikmanshytte Bruks AB och 1927 ordinarie med egen bevakning och allat annat som hörde till arbetet. Mer och mer kom S. in på värderingar av skog på rot, som Bruket sedan 1951 – då han efterträdde Wilhelm Johansson i Dräcke som överskogvaktare – köper en hel del. Det hänger samman med den utvidgade driften vid Turbo sulfitfabrik.
Vi har haft tur vid köpen, säger hr Sjöholm, Det var bra skog. Och bra folk har jag i allmänhet alltid haft. Förr var det visserligen mycket lösfolk med både bultgubbar och hembrännare men några svårigheter har det aldrig varit att samsas med dem.
Om man tillägger att Kalle Sjöholm är skogsbrandfogde sedan 1940 och en storjägare med älg som specialitét begriper man att så skogliga människor är det smått om…
Överskogvaktare vid Vikmanshytte bruk, Karl Sjöholm, har slutat sitt arbete efter 54 års tjänst under samma bolag. Trots att han lämnar överskogvaktarebefattningen kvarstår den 67-årige skogskarlen i bolagets tjänst ännu någon tid. Hans stora kunnande vill gärna skogsavdelningen fortfarande dra nytta utav, vilket Karl Sjöholm inte sagt nej till.
Härom kvällen avtackades Karl Sjöholm (i mitten av oktober månad 1964). Det skedde vid en middag som Bruket gav med jägmästare Gunnar Alexandersson som värd för den avgående överskogvaktaren och övriga skogvaktare under bolaget. Som synbart bevis för uppskattnng och förtjänstfullt arbete fick Karl Sjöholm motta en rad minnessaker, bl.a. ett jägarhorn, en tavla över Turbo sulfitfabrik.
Någon föreningsmänniska har Karl Sjöholm aldrig varit men har därför inte varit sysslolös på lediga stunder. Jakt har intresserat honom mycket och under flera perioder har han innehaft befattnngen som jaktvårdsuppsyningsman och även i många år tjänstgjort som skogsbrandfogde.