I maj månad år 1927 kom Karl-Gösta Sälgström till världen. Den lyckliga tilldragelsen skedde hos familjen Carl (av gammal brukssläkt) och Edit (bondflicka från en av vikmanshyttebyarna) Sälgström.
Det skulle snart visa sig att det handlade om en livfull och aktiv gosse som förärats sälgströmfamiljen. I Unga Örnar fick han utlopp för sina gryende förmåga för sång och musik när föreningen anordnade omtyckta och välbe-sökta kabaréer, och senare i ungdomen när lokalrevyerna ”stod som spön i backen” uti Vikmanshyttan. Vi nämnde inget om skoltiden och det var med beräkning gjort – det var nämligen allt emellanåt si och så med trivseln på grund av mindre upp-skattade lärare…
Som 14-åring fick Karl-Gösta sitt första jobb vid Bruket, som hjälpreda på huvudförrådet. Han prövade senare på som centerlesslipare i stålboden och slipare på hårdmetallverket. Den lokala yrkesbanan ändades i slutet av 1950-talet.
Det förhöll sig så att sedan tre år tillbaka hade KG börjat ett vidsidanomjobb, nämligen som lokalkorrespondent för länstidningen Dala-Demokraten. Ett djärvt försök kanske för en brukspojk – men inte för framåtsträvande och nyfikne signaturen Säl. Ett erbjudande från tidningen kom och i januari 1958 blev han tidningsmurvel på riktigt – ända till sin pensionering, och till och med därutöver i vissa perioder. Karl-Gösta Sälgström älskade nämligen sitt yrke, till hundra procent!
Musikintresset
kom i dagen redan som åttaåring. Då hände det nämligen att KG gick omkring i egnahemsområdet Solhaga, där hemmet förresten återfanns, sjöng och spelade – på pappa Carls bastrumma. År 1938 begick han sin första premiär som dans-musiker, i Bovins kapell. I unga år inleddes ett kvartssekel lång engagemang i ortens Musikkår. Han spelade tenorbasun eller bariton på konserterna och trummor när det gällde marschmusik.
Tyvärr gick musikkåren i graven när det blev allt svårare att samla tillräckligt med engagerade musiker, naturligtvis en jättestor förlust för brukskulturen. Karl-Gösta gav som emellertid ”den” på att återuppleva gamla musikminnen och detta gjordes under flera år därefter i form av konserter i Folkets hus. Han lyckades till en början att ”lura med” före detta kårmedlemmar, dessa blandades med yngre musikanter och det hela blev precis så lyckat som huvudarrangören själv drömt om…
Karl-Gösta Sälgström hann också medverka i Salongsorkestern under de år den var verksam. Under en tid, efter flytten till Borlänge, ägnade han sina tjänster åt Metalls musikkår därstädes.
Och så var det KG:s engagemang i dansorkestrar. Vi har redan nämnt vad som hände i begynnelsen: i Bovins. Sedan följde i tur och ordning Kultisorkestern med Gunnar Viberg som ledare, Karl Arnes (ledare Arne Karlsson) och Allan Nordlunds (med densamme som boss) orkester. Så kom förstås fortsättning i Borlänge, i Helge Olanders orkester, Tunhukarna, Lasse Erikssons orkester, KG:s kvintett och Frostbrunnssextetten, den senare även spelande konsertmusik. Inte nog med detta: han bildade sedermera Populärkvintetten som sjöng och spelade operettmelodier.
När vi nu berättat om Karl-Göstas imponerande ”merit- och intresse-lista” har vi väl nuddat vid hans intresse för sången. Den grundades och utvecklades i Vikmans-hyttans Hembygdskör – i tenorstämman – en sammanslutning bruksbor som verkligen hade förmågan att ”sjunga ut…” Under de många borlängeåren hade det också blivit mycket sång, inte minst i operettsammanhang, bland annat i Sound of Music.
Som mångårig medlem (sedan 1964) och för aktivt medlemskap i Odd Fellow-logen i Borlänge hade KG förärats dess högsta utmärkelse. Och om det nu inte skulle vara nog för aktive före detta solhagasonen, han var en motionär av stora mått!
Hedersmannen KG Sälgström gick bort en vårvinterdag i mars 2014.