Edvard Pettersson var en av de personligheter som levde på bruket under första delen av 1900-talet. Med familj slog han sig ned i Vikmanshyttan, året var 1910.
Vi låter honom själv berätta om sin start i livet och åren innan Edvard P. blev vikmanshyttebo:
– Jag var född 1873 i Karbenning, uppväxt i Sala, där jag gjorde min skolgång och gick fram. När jag hade stökat över detta, kom en bonde i Fläckebo och ”hämtade” mig, för jag skulle bli dräng. 40 kronor om året tjänade jag – men det blev 90 riksdaler under fjärde året.
Sedan tog jag värvning vid Göta livgarde 1892 men jag stannade inte så länge. Där var förtjänsten 12 öre om dagen. Jag stannade kvar i Stockholm och började med grundläggningsarbeten. Jag kom så småningom in vid Stockholms stad på Stadsgården.
1902 begav jag mig ut i landet och hamnade på kraftstationsbygge i Sundborn. Flyttade sedan till Mockfjärd för ett brobygge. Ramnäs, Sunds bruk, Eksjö hörde det följande arbetsplatserna. I Eksjö gifte jag mig med en flicka, Helga, som jag hade träffat under ramnästiden. Överallt var det fråga om stenarbete.
En byggmästare Nordström från Hedemora skötte om att jag kom hit upp. Jag var till exempel med om att lägga grunden till gravkapellet, borgmästare Winqvists och fräken Flodströms villor.
Kringflackandet
var slut i och med flytten till Vikmanshyttan. Det blev fortsatt arbete i sten och med grundläggningar. Verkstäderna höll på att byggas om. Inte mindre än 64 man fanns det som mest på dessa jobb och Edvard Pettersson blev förman för dessa. 40 år förflöt under slitsamt arbete medan familjen växte, fem barn fostrades upp i det petterssonska hemmet, varav tre flyttade till det stora landet i väster.
1950 slutade den verklige veteranen Edvard Pettersson sitt dagsverke vid Wikmanshytte Bruk.
Pensionärsåren ägnade Pettersson åt sina hobbies. Som hängiven friluftsmänniska blev det åtskilliga fisketurer i närbelägna sjöar och skogen besöktes flitigt, speciellt i bär- och svamptider. Redan under 20-talet fiskade han åt bolaget och bestod flera bruksfamiljer med skogens läckerheter.
Ett talande bevis för Petterssons spänst och friskhet finns från 1955 då han utan större besvär deltog i propagandatävlingen i gång, den så kallade riksmarschen. Han var då 82 år fyllda… Dessförinnan, strax före pensioneringen, hade han varit över i USA och hälsat på sina tre barn.
Till sist konstaterar vi, att Edvard Petterssons smeknamn, det som bruksborna tidigt ”satte” på honom, det vill säga Sten-Pelle, hade fog för namnet, eller hur?!
Edvard Pettersson gick bort i september månad 1964.