Helmer Nornsjö

Året var 1917. Uti i ”stora världen” hade det pågående världskriget skapat stor oro och spåren efter krigsherrarna var djupa. I våra trakter, och i det här fallet på Norns bruk hade den en gång så framgångsrika hyttverksamheten lagets ner. Och detta bidrog i hög grad till allvarsamma funderingar om framtiden för bygdens invånare.

Det var vid den tiden som gossebarnen Helmer Johansson kom till världen. Han fick dessutom en icke alltför avundsvärd start på livet, han blev nämligen moderlös innan ens tvåårsdagen hade inträffat. Mamma Signe gick bort i spanskan, den härjande sjukdomen som skördade många offer i våra trakter.

Helmer fick dessbättre ansvarsfulla fosterföräldrar i faster Anna och farbror August Johan Persson, boende i torpet Hult. Barndomen klarades av på ett tryggt och omtänksamt sätt, allt enligt dåtidens omständigheter. Som brukligt var fick det uppväxande släktet tidigt bidra till familjens försörjning – och för den redan då så ambitiöse unge nornbon Helmer var det inte några större problem. Med tiden sökte han sin utkomst som skogsarbetare.

Redan som medlem i Templet 1411 Nornan grundades Helmers litterära intressen och blev en bokälskare i ordets rätta bemärkelse. I ortens bibliotek fann han mycket stimulans och skötte dessutom det administrativa jobbet med utlåning och dylikt. Han blev kort sagt det bibliotekarie i Norn. Dan Andersson och den norske Johan Falkberget hörde till favoritförfattarna. Helmer blev verkligen en beläst person och bland egenskaperna fanns ett extremt gott minne.

Kärleken till och kunskapen om Norn – bruket, torpen och människorna – gjorde honom till tidernas främste hembygdsvårdare och fick epitet guidernas guide.. Det var helt enkelt så att det som han inte visste och eller kände till, det var inte värt att veta. Han förde föra brukshistorien vidare och kunde på ett rätt-framt vis berätta om hundratals människoöden, ofta långt tillbaka i tiden.

Den en aning försynte, och kanske rent av lite blygsamme, nornkarlen bytte efternamn från Johansson till Nornsjö. Ett mycket passande namn kan vi tycka, och troligtvis en kärleksförklaring från Helmers sida gentemot hans kära hembygd.

I början av 1950-talet blev det fråga om flytt till Vikmanshyttan. En ryggskada omöjliggjorde fortsatt skogsarbete. Han omplacerades till ”pulvervboa” som han själv uttryckte det – och med detta menades hårdmetallverket. Där verkade han till verksamheten upphörde i Vikmanshyttan, avslutade sedan sin karriär som synare i färdigställningsverket, allt i Wikmanshytte Bruks regi.

När hembygdsföreningen i Norn – Norns vänner – bildades i slutet av 70-talet var Helmer Nornsjö en självskriven medlem och aktör – främst som guide (nummer ett) och som föreningskassör en tid. I många, många olika samman-hang finns omvittnat hans enastående förmåga att berätta, veta ”allt” och ta besökarna på ett enkelt och naturligt sätt.

Åttio år gammal var det dags för Helmer Nornsjö ”att vandra vidare”. Den 5 april 1997 gick förkunnaren och hembygdsälskaren bort. Vi kan nog vara ganska säkra på att Helmer N. fortsatte berätta om sitt Norn – i himlen!