Karl Nilsson

Jälkarbyn hör inte till de mera kända byarna i södra Dalarna, men ändå har det funnits tider, då byn varit medelpunkten för både bönder och affärsmän i dala-bygden – den tiden då det gick att beställa liar och skäror hos Karl Johan Nilsson i Nilsesgården. Det hantverksbetonade liesmidet hör sedan många år tillbaka liksom så mycket annat hantverk till en svunnen epok. År 1946 smiddes den sista lien i smedjan på Nilsesgården.

Fram till 1936, då Karls far gick bort, var det två liesmeder i arbete i smedjan, men under de sista åren var Nilsson själv. Dagsproduktionen höll sig omkring två dussin. Stålet köptes från Wikmanshytte bruk. CRU-stålet gav bästa resultat, det var Karl N. övertygad om. Det gav en hållfast lie med ett utmärkt bett och det var verkligen nödvändigt med riktiga redskap då all slåtter skedde med lie. Förutom liar stod skäror och slidknivar på tillverkningsprogrammet under vissa perioder.

De nilssonska liarna såldes främst till Jämtland, Hälsingland och Härjedalen men även i Norge fanns ett stort antal kunder och förbrukare.

Så här gick det till när den vikmanshyttebygdens sista liesmedja togs ur pro-duktion: en person från Alfta i Hälsingland besökte Nilsson en vårdag 1946. Denne man berättade att han var klensmed på vintrarna och timmerflottare på somrarna. Han skulle gärna vilja köpa en hammare om han kom över någon. Ja, ni får köpa min, sade Nilsson frankt. Sagt och gjort, och det dröjde inte länge förrän hammaren fanns hos den nye ägaren.

En lång, lång epok var således slut vad gäller liesmidet i vikmanshyttetrakterna. Redan i mitten av 1700-talet tillhörde bygden ett lie-centrum med inte mindre än drygt 50-talet smeder i arbete. Kan någon neka till att tiderna förändras?!