Kristina Löfgren

Vi har haft turen att ”komma över” en verkligt seriös födelsedagsintervju av anno 1936 om Kristina Löfgren inför hennes 95-årsdag. Vid det laget var mor Löfgren brukets äldsta invånare. Vi gläder oss åt att kunna vidarebefordra följande folklivshistoria:

” Alldeles invid förstukvisten till ett av de många arbetarhemmen vid Östra Nygatan i brukssamhället står en vacker gammal lönn och fäller sina höstgula blad till en gyllene matta framför dörren. Därinne i en liten kammare på nedre botten bor gamla änkefru Margareta Kristina Löfgren, född Ersdotter – brukets äldsta och 95 år – och dennes trogna stöd och hjälp, dottern i första giftet fröken Fredrika Mellberg. En förträfflig vårdinna, det ser man genast man kommer inom dörren. Ett mera propert och hemtrevligt rum får man söka efter. I fönstret stå vackra vackra pelargonier och andra Floras barn i rad, på golvet ligga skin-ande rena hemvävda mattor och borta i ett hörn knäpper en vacker moraklocka. Årsbarn med mor Löfgren själv närapå.

– Är det för sent på dagen för en liten födelsedagsintervju, klockan går på sex? – Äsch, visst inte. Mor Löfgren är pigg och språksam. Visserligen är hörseln lite nedsatt, men kropps- och själskrafter i övrigt äro sannerligen prima, det märker man. Att den gamla i ungdomens dar varit en både vacker och ståtlig kvinna det syns också tydligt. Alltjämt är hon rak i ryggen som en sextioåring, och trots de 95 åren har mor Löfgren inte många silverstrimmor i håret. Och ännu läser hon sin tidning utan glasögon!

Men det var den lilla intervjun:

Ja, jag är född och uppväxt på bruket, berättar den gamla. I min barndom såg här allt mycket annorlunda ut än nuförtiden. Där bruksgatorna nu dra fram mellan långa rader av röda hus skuttade då harpaltarna fritt och skogen stod hög och vacker runtom. Uppe på Bastubacken, där gamla skolan ligger, spelade tjädern i tidiga mornar, och ända ner i Träfotbo vandrade älgarna i ostörd ro. Men vildmarken försvann. Stolta furor blevo plank och bröder och hus och gårdar byggdes.

– Och järnets glans strålade – bokstavligen – över nejden?

Ja, det gjorde så. Det var inte bara masugnen intill herrgården hemmavid som under vinterkvällarna färgade himlen blodröd. Det lyste från hyttkransar lite varstans den tiden i skogarna.

Redan som skolflicka, skoltiden var inte så lång på den tiden, fick fru Löfgren börja arbeta med lite av varje vid herrgården. Skolan hölls i en statarstuga uppe i Byn innan man flyttade till Bastubacken. Statare ja, fru Löfgrens far var ”statare på herrgården” som det hette. Dessa statare på de gamla brukspatronernas tid hade ingen avundsvärd lott. Arbetstiden var lång, 12 – 14 timmar oftast, och betalningen, som mestadels utgick in natura, var låg. De gamla statarnas liv släcktes också fort och fru Löfgren berättar att hennes far tidigt gick bort från sin stora barnaskara. Det enda riktigt tilltagna en statare brukade lämna efter sig när han gick hädan.

I unga år gifte sig fru Löfgren med en smed Mellberg vid Bruket. Livet tedde sig nu mycket ljusare. Smederna hade det åtskilligt bättre ställt än statarna. Men ”den gamla goda tiden” var inte alltid så god, och att vara husmor för 70 år sedan var ingen sinekur; man hade får och getter och kort att sköta. Man skulle karda ull, spinna och sticka, väva och sy. Och så var det bak, slakt och brygd…

Och så en dag gick maken bort och hustrun stod där ensam med många munnar att mätta. Dagsverkestiden tog åter sin början, men den unga änkan kunde arbeta, och var van att arbeta. Fast nog blev dagarna länga ute på fälten i solgasset, kanske längre än förr trots att de knappats av en timme sedan hon sist gjorde dagsverkestjänst.

Efter några år gifte hon sig med mjölnaren och snickaren Carl Fredrik Löfgren med vilken hon var förenad i ett lyckligt äktenskap tills döden skilde de båda makarna åt – på självaste julaftonen 1910.

Återigen var mor Löfgren änka. Men den duktiga och arbetsamma kvinnan förstod att klara upp det hela både för sig och sina barn. Tjugosex år ha nu gått sedan hennes siste make gick bort. Sju duktiga barn har hon i livet och alla har hon fostrat till präktiga människor. ”

Margareta Kristina Ersdotter var född 1841, blev 98 år gammal och lämnade alltså det jordiska år 1939.