Gustaf Landström

− Vikmanshyttan var känt för att göra bra stål, sade Landströms Gustaf, apropå nedläggningen av smältverket 1970. Som gammal smältarbas tyckte han att det kändes lite vemodigt men förstod väl också, lite motsträvigt, Stora Kopparbergs vilja till rationalisering.

När sista hyttan uppfördes 1916 tillkom också en martinugn och en mindre elektrisk ugn för stålsmältning, berättade Gustaf.
− Jag var med på den tiden, även om jag första tiden för det mesta höll till i degelstålverket. Minns så väl när de första snabbstålssmältorna gjordes, och hur produktionen i början av 1930-talet tog fart, vad gäller rostfritt stål.

När Wikmanshytte Bruks AB bildades 1921/22 koncentrerades all järn- och ståltillverkning till Vikmanshyttan. Produktionssiffrorna från de första åren var helt blygsamma, men redan i slutet av decenniet ökade snabbt efterfrågan på legerade stål. Bolagsledningen beslöt därför köpa in en större elektrisk ugn, en 10-tons ljusbågsugn.

Utvecklingen gick framåt även på den tiden och snart var 20-talsutrustnngen otillräcklig. Vid mitten av 40-talet efter tillbyggnad av smältverket installerades en högfrekvensanläggning som bestod av en 5.5-tons och en 1-tons ugn. Stålgötstillverkningen var uppe i nära 8 000 ton vid det laget.

Det var noga med legeringshalterna på den tiden, erinrade sig Gustaf. Särskilda journaler fördes − hemlighållna och tillgängliga enbart för ett fåtal arbetare. Också förmännen förde egna ”dagböcker”.

Under Gustafs 20 år som förman i smältverket körde man med tre smältarlag plus skrotlastare. Det var ett mycket intressant jobb, konstaterade han. Personalen var verkligen kunnig med många års erfarenhet. Det var naturligtvis en av anledningarna till att vi lyckades göra så bra stål, berättade Gustaf, inte så lite stolt.

Personalia: född 1893, gift m. Ester 1916, pension 1960, änkling 1962, död 1980.