ETT PERSONLIGT PORTRÄTT, FÖRFATTAT AV BRORSDOTTERN MONIKA SUNDSTRÖM, LÄRARE VID HOLA FOLKHÖGSKOLA I ÅNGERMANLAND.
Under 1970-talet och fram till 1984 bodde en ensam kvinna i Litens soldattorp i Granbo. En bildad och självständig gammal kvinna. Det var min ogifta faster Karin, i många avseenden en förebild för mig.
Karin Hessling
Hon var född 17 februari 1905 i ett kort äktenskap mellan järnvägaren Karl Hessling och Litensättlingen Elin ( född 1883, död 1959). Föräldrarnas kärlekssaga finns bevarad i form av dagliga brev från förlovningen fram till faderns död i lungsot 1907.
Den unga änkan Elin med lilla Karin kom att bo med sina föräldrar i Litens där hon försörjde sig och dottern genom att, i faderns liesmedja, baka bröd; traktens traditionella, som torkades på stång i taket.
Karin fick halvsyskon; Brita 1918 och tvillingarna Erik och Lisa 1922, då modern också gifte sig med syskonens far, smidesmästare Axel Sundström (född 1882, död 1970). Därigenom kom ytterligare två styvsystrar till familjen; Margit (född 1911) och Ellen (född 1913).
Karin hade läshuvud och fick genom en rikt gift moster i Stockholm möjlighet att ta studenten där som 17-åring. Hennes akademiska studier, som skedde i Uppsala, resulterade i en fil.mag. i nordiska språk och litteraturhistoria. Hennes kall kom att bli folkhögskollärarens.
Det var ytterst nära att hon hade emigrerat med hjälp av sin morbror Viktor som lockade från andra sidan Atlanten. Men knappt 20-årig fick Karin tjänst som guvernant i prästgården i Ytterlännäs i Ångermanland, mina nuvarande hemtrakter. Hon arbetade också som lärare på sommarkursen 1938 på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. Som liten hörde jag henne ofta nämna dessa, då för mig helt okända, trakter och företeelser. Jag är nu, förutom utbildad folkhögskollärare, lycklig ägare till ett träsnitt; Fiskare i Nordingrå, som Karin skaffade under sina Ångermanlandsår.
I Falun arbetade Karin på Dala fornsal där hon nedtecknade folklivsskildringar och dokumenterade seder, bruk och föremål. En serie lokaltidningsartiklar från denna tid finns samlade i en inbunden bok.
Gustav VI Adolf och Karin Hessling
Karin var en fantastisk berättare. Otaliga är de anekdoter och släktberättelser hon förde vidare till mig och min bror Stefan; de enda barnen till någon i Karins stora syskonskara.
Som små hälsade vi flera somrar på 60-talet på faster Karin på Katrinebergs folkhögskola i Halland. Det var en främmande miljö för oss förortsbarn men Karin förde oss varligt kring i både det geografiska och det intellektuella landskapet. Promenader med henne var som långa lektioner i allt från botanik till etnologi. Självklart blev vi nyfiket intresserade av allt hon kunde och förmedlade. Även praktiska sysslor gjorde Karin till en konst. Hur man finurligt diskar kastruller, steker strömming eller odlar groddar är sånt som jag lärt av henne. Hon kommenterade allt hon gjorde på ett sätt som idag nog skulle ses som lite ålderdomligt.
Karin hade redan som ung ett antal krämpor; bl. a. gallproblem och en hörselnedsättning på ett öra. Detta, i kombination med en förnöjsam och asketisk läggning, som jag för övrigt uppskattar mycket, gjorde att Karin intresserade sig för vegetarism och hälsokost. I Granbo odlade hon, efter sin pensionering, grönsaker, bär och frukt. Hon framhöll alltid sambanden i naturen och var en slags tidig miljökämpe.
Den kristna tron var ständigt närvarande för Karin och många av hennes resor gick till religiöst intressanta platser, tex till Jerusalem, till Rom och till ashrams i Indien. Hennes vänkrets stäckte sig också över flera kontinenter och inte sällan hade Litens internationella gäster.
När Karin efter pensioneringen flyttade tillbaks till Litens på heltid, bestämde hon sig för att ta körkort. Att hon snabbt lyckades med det och skaffade en liten Volkswagenbubbla stämmer med hennes personlighet.
Vid en eldsvåda i uthuset 1979 förstördes mycket av Karins samlade historiska föremål. Men trots att förlusten tog henne hårt ordnade hon genast med bygget av nytt uthus och garage.
De sista åren av sitt liv framlevde Karin fridfullt på sin gård, på somrarna tillsammans med sin syster Brita, som var lärare i Hedemora. Karin dog efter en hjärnblödning, på samma sätt som sin mor, i september 1984. När jag är i Granbo eller tänker på Karin känner jag tacksamhet över det rika liv hon gjorde mig delaktig i.