När röken från milorna sände sin doft mellan granar steg opp där stundom kanske då hände en tjäder slog ner i en topp. Nu stillhet här råder i skogen ett rävskri nu blandar sig i vid Munkbodalen han tar loven en partner han söker därvid. |
Då vårnatten kommer med kyla för kvällen din stockeld har tänt en stund på granris får vila den värme från elden dig sänt. Det dagar så sakta i öster från mörker nu gryning tar vid nytt liv och av fåglars röster nytt sus genom skogen förblir |
(Verserna är hämtade ur ”En skogsmans minne” skriven i april 1987) |
Erland Fogel – han kallades sig den siste torparen i Nyhyttan – bodde mer än ett halvsekel i Nyhyttan, i den gamla ärofulla fastigheten Langenstein. Och jobbade mestadels i skogen, först under Wikmanshytte Bruk sedan åt Stora Kopparberg.
Men Erland F. var turbokarl och hans första arbete ägde rum på sågen, i nio långa ungdomsår. Dåliga tider med arbetslöshet som följd passade inte för den alerte Erland Fogel och som tur var blev det skogsarbete så småningom. Som nygift. äktade Edla Sjöholm. bodde makarna första tiden i Ingvallsbenning men flyttade 1942 till Nyhyttan, och Langenstein.
Och skogen kom att prägla hela hans liv, inte bara för arbetets skull utan också av andra anledningar: hans intresse och olika färdigheter vad gäller att i dikt och prosa berätta om den aktuella miljön och en lång rad personligheter som han träffade på under årens lopp. Han kunde också producera olika slag av minnes-saker som exempelvis små tavlor i trä med glödritade motiv från omgivningarna. Vidare spegel- och tavelramar i diverse träslag och gammal slaggsten hörde också till ingredienserna.
Erland Fogels berättarkonst parat med ett särdeles gott kom-i-håg tilldrog alltid hans närvaro och pratstunderna blev fulla med ”gammalt intressant” eller dags- och framtidsvisioner. Och Erland hade bestämda åsikter om det mesta – och naturligtvis grundat på massor av erfarenheter. Jord- och skogsbruken fick ett annat innehåll och omfattning under hans tid, och det var en utveckling som inte tilltalade den gamla hedersmannen. Inget var sig likt, menade han…
År 1988 skrev han dikten ”Minnen från Thurbo!” och vi vill avrunda återblicken kring Erland Fogels liv och leverne med detta epos:
En visa jag nu vill sjunga, om min barndom – som en gång var. Vi växte här upp som unga, här hemma hos mor och far. På gränsen till djupa skogen ett bruk som en gång var kvar. Vi blev denna bygden trogen, vi trivdes alla och envar. När vi dansa på lövad bana, Här på Thurbo, jag helst vill dröja |
De män som från tidig barndom var i tjänst här till senan höst. Hade ansvar och tog sin lärdom av de gamla – de visste ju bäst! När balarna tog sista färden. en massa av fin kvalité Då varan till kunder över världen de satte ett värde i den. Men säg det som allti får vara Nu Såg och Fabrik är borta |
Personalia: f. 1910 – d. 2003