Du tar inga granna ord i munnen.
Du är blott dig själv, och det är nog –
lik en lie, skarp och god befunnen
under långa svep i mager slog.
I en tid som lever för minuten
och när allting virvlar utan mål,
står Du med en gärning, helt och sluten,
tåligt hamrad fram ur järn och stål…
Versen hämtad ur dikten ”En liesmed” av Kerstin Hed och tillägnad liesmeden Litens Anders Ersson i Granbo. Anders får här betraktas som den äldste representanten för vikmanshyttebygdens en gång så blomstrande liesmide. Han gick ur tiden våren 1943, då 94 år gammal.
Anders var född i Litensgården i Granbo. Redan i barnaåren fick han lära sitt yrke. Liesmidet stod då i sitt fulla flor. I en del byar hade nästan var gård sin egen liesmedja. Gårdarna var i regel små och jordbruket gav sina utövare knapp bärgning. Som biförtjänst hade man då liesmidet att tillgå.
Många levde också uteslutande på den inkomst smedjan gav. Det var ett tungt och strävsamt yrke. Runt om i byarna började redan vid 3–4-tiden om morgnarna gnistorna flamma ur de små rökfången på smedjorna. Och långt inpå kvällarna lyste det genom smedjefönstren.
Litens Anders var yngst av tre bröder. Fadern var liesmed, och när sönerna växte upp fick de alla lära faderns yrke. Litens-karlarna ansågs som särskilt skickliga smeder, och deras liar var överallt eftersökta. Större delen såldes till Jämtland.
Efter att ett par år ha varit smeddräng hos liesmidande bönder började Anders tillsammans med en av sina bröder eget liesmide i faderns gamla smedja. Fadern hade gått ur tiden, och när nämnda broder lämnade trakten, blev det Anders som själv övertog både smedja och stuga. Med liesmidet fortsatte han till 1914.
En tid bedrev Litens Anders även bagerirörelse.
Vid 26 års ålder äktade han nämnsboflickan Kristina Holmgren. Båda makarna var ivriga anhängare av nykterhetsrörelsen. Efter att tidigare ha tillhört Blåbandsföreningen var de med när templet 780 Wiktoria av NTO bildades år 1895 i Granbo. Litens Anders var också en initiativtagare inför tillkomsten av templarlokalen.
Lugnt, stilla och harmoniskt levde hedersmannen Ersson sitt liv, ett längre dagsverke än de flesta av sina yrkesbröder.