Gustav Eriksson
Gustav Eriksson föddes i ”kvarteret” Byn i Vikmanshyttan, året var 1899. Eftersom han mestadels (två år fattades i ett halvsekel) ägnade bolagets jordbruk sina tjänster var boendeplatsen helt naturlig – i Byn där lantarbetarna ”höll till”. Eriksson bodde i den stora och än idag omtalade byggningen Bermansgården.
Redan i 13-årsåldern knöt han det första kontakterna med Bruket. Och var som för de flesta bruksgrabbarna på den tiden arbete i smedjan som väntade. I fem år jobbade Gustav som regulerare.
Han axlade sedan om, det friare jobbet på lantbruket hägrade. Det var ju inte så att den nya arbetsplatsen erbjöd några lindringare sysslor. Intresset för djur var säkert en bidragande anledning till det nya liksom ett mera omväxlande ”slit och släp”. Innan mekaniseringen successivt gjorde sitt inträde fanns 23 arbetshästar och 8 åkhästar.
Skötseln av hästarna var viktig. En ”arbetskamrat” som mådde bra, arbetade bättre – så tänkte dåtidens jordbruksarbetare och levde därefter. Vi vill gärna nämna några exempel på arbetstillfällen där hästen var centralfigur: hämta vatten när källor och brunnar sinade, latrinhämtning och tömning, vedkörning till hushållen, stadsresor för hämtning av beställda varor samt plogning av brukets vägar vintertid (då två hästar arbetade samtidigt.
Om vintern tillbringade Gustav Eriksson många långa arbetsdagar med skogskörningar i nornskogarna, bland annat i Stubbs. Han låg då borta veckovis.
Sammanfattningsvis kan sägas, att lantarbetarnas vardag följde årets växlingar.
Gustav Eriksson hade dessutom (utöver ordinarie arbetstidsschema) ett hedersuppdrag – idag kanske kallat extraknäck. Han fiskade nämligen åt disponenten. En syssla som tog både tid och uppmärksamhet.
År 1923 äktade Eriksson solvarboflickan Ebba som några år tidigare arbetare som mjölkerska i Jälkarbyn. Familjen växte allteftersom och till slut fanns nio telningar i det erikssonska hemmet.
Trots ett hårt slit inom jordbruket fanns tid och plats för några fritidsintressen, främst musik och träsnideri. Gustav trakterade både fiol och dragspel, byggde förresten en egen fiol.
År 1936 bildades lokalavdelning 232 Vikmanshyttan av Svenska Lantarbetarförbundet. Här engagerade sig lantarbetare Eriksson på ett förtjänstfullt sätt, en tid som ordförande, en annan gång som sekreterare och dessutom i många år fungerande som skyddsombud.
Gustav Eriksson gick i pension 1966, tillbringade de fem sista åren inom stålindustrin i färdigställningsverket.
Den gamla, kära kasernen i Byn, skulle bort. Rivas helt enkelt, i stället för att renoveras och bibehålla gammal boendemiljö. Någon tid bodde makarna Eriksson på Storgatan för att sedan flytta till Avesta.
Hedersmannen Gustav Eriksson lämnade jordelivet år 1985.