Fredrik Eriksson var var en i skaran torpare som verkade i vikmanshyttetrakten i början av 1900-talet. Han föddes år 1868 på torpet Stelbo i Nyhyttan, flyttade med föräldrarna till Ingvallsbenning men tog i 16-års åldern drängplats i Skedvibacken i Norn med 100 kronor i årslön.

Efter fyra år tog han anställning i Domnarvets järnverk, vidare i Kungsgruvan i Säter och återigen jobb som dräng, denna gång i Stora Skedvi. Det var där han hämtade sin maka Emma. År 1898 var Fredrik tillbaka i födelsegården och tills vidare arrendetorpet Stelbo, nu med maka och tre barn. Tre år spenderade familjen i Stelbo och några år med arbete i sulfitfabriken i Turbo kom familjen Eriksson till Hoberget, året var 1908. Familjen hade då växt och bestod av fem barn, nämligen Gunnar, Signe Fritz, Ruth och Eva.

I Hoberget föddes ytterligare fem barn, två flickor och tre pojkar: Sven. Otto, Klara, Elsa och Gösta. Det blev tjugo strävsamma år där den stora familjen liv-närde sig på Hobergs-Fredriks skogshuggning och kolning. De flesta av Erikssons milor kolades i närheten av Håtjärn.

År 1928 hade familjen Eriksson hunnit tröttna på Hobergets avskildhet och svårigheten att skaffa dit proviant och andra förnödenheter. De flyttade till arrendegården Acktjärn i Nyhyttan, som förutom bättre förbindelser även hade mera jord än Hoberget. 1935 blev Eriksson sjuk och var tvungen att lägga upp med sitt slitsamma arbete. Efter sjukdomen flyttade familjen till Ingvalls- benning, till Karlsgården, där den trogne skogskarlen fick en fristad på ålderns dagar.

Hobergs-Fredrik Eriksson gick bort år 1960, hade då varit änkeman i tio års tid.

Bilden dateraras till första hälften av 1920-talet – och det är dags för potatis-sättning på Stenåkern i Hoberget. Makarna Emma och Fredrik med barnen Elsa, Gösta och Sven. I bakgrunden syns bostadshuset.