Sandviks-Emil Eriksson

Allt sedan barnsben fick Emil Eriksson lära sig arbeta och söka sin egen utkomst varhelst jobb gick att finna. Han föddes år 1888 i Dräcke, växte upp och gick i skola i Hedemora och redan i elvaårsåldern började han vid Bro bryggeri. Dåtidens arbetsmarknad skapade sällan någon trygghet och det gällde i hög grad för en ung grabb som helt enkelt fick ta de arbetstillfällen som stod till buds. Lidmans tryckeri blev Emils nästa arbetsplats, följt av någon tid vid Dalarnas Nyheter som sättarlärling.

Den erikssonska familjen bosatte sig i Sandviken i början av 1900-talet och järnverket blev nästa utkomstkälla. I samband med strejken 1909 var Emil

Eriksson bland de ungdomar som erbjöds fri resa till Amerika av fackföreningen

efter att ha fått sparken från järnverket.

Det blev resa av och arbete i sex år där över, som målare, snickare och fiskare i Florida. År 1915 var Emil tillbaka i Sverige. Efter en kort tid i Sandviken styrdes kosan till grannlandet i väster, till Tönsberg. Borta bra men hemma bäst, det verkade ändå vara Emil Eriksson paroll. Han kom återigen tillbaka till Sandviken, men bara för en kort tid – och år 1923 gick flyttlasset till Vikmans-hyttan där han blev kvar för gott.

Och i brukssamhället och i stålverket fann han slutligen den trygghet och ro som han länge eftertraktat. Emil Eriksson med nära fyra decenniers jobb vid Bruket, som traversförare i elektrostålverket (25 år), tio år på förrådet och de sista arbetsåren som portvakt kunde han dra sig tillbaka vid årsskiftet 1961-62. Han blev en av de allra sista veteranerna av den plikttrogna arbetarstammen i Vikmanshyttan.

Jo, Emil fick alltid förknippas med smeknamnet Sandviks-Emil och då visste alla vem man talade om. Han var redan från ungdomen idrottsintresserad och tillhörde under många år brukets fotbollslag, dels som aktiv men även senare som lagledare. Hobbyn nummer ett bestod i de med jämna mellanrum före-tagna fisketurerna.

År 1964 gick Emil Eriksson bort, dräckepojken hade gjort sitt…