Emil Elg

Det var svårt att tänka sig en ståtligare representant för Brukets gamla smeder än Emil Elg. Huvudet högre än de flesta yrkesbröderna, rak och spänstig, hade den gamle smeden trots aktningsvärd ålder ej släppt greppet om det stål åt vilket han vigt sitt liv.

De väldiga götens och ämnenas smidning och utformning övergav han inte förrän 73 år fyllda. Efter detta arbetade han någon tid ytterligare, då vid stålverkets slip. Så var det med hans energi och envishet…

Som urstyv smed, flyhänt, pålitlig och med ett utpräglat sinne för humor bildade Emil kärnan i den grupp smeder av äldre årgång som stod överingenjör Edvard Berg närmast om hjärtat, och därvidlag var uppskattningen ömsesidig.

Emil hade ett långt och skiftande liv bakom sig. Han föddes i en gammal smedsläkt vid Stenfors bruk i södra Småland. Där provade han tidigt på förfädernas yrke.

Äventyren lekte emellertid den unge i hågen och vid 17 års ålder befann han sig i Tyskland, på ett jordagods utanför Oldenburg. Så småningom styrde Emil åter stegen mot hemlandet och blev till en början rallare på Norra stambanan.

Men smedjans hammarslag lockade och nästa anhalt blev Tisterdalen i Norge, där han åter tog tjänst som smed. Efter återkomsten till Sverige verkade han en tid vid västmanländska bruk och Svartå bruk i Närke. Från detta bruk kom så Emil 1896 till Vikmanshyttan – slutstationen för sina långa färder. Han var då 33 år.

När fackföreningsrörelsen slog igenom i början av förra seklet bildades en fackföreningsavdelning av Järn & Metall på Bruket. Emil blev dess självskrivne förste ordförande. Han innehade posten under rörelsens svåraste och mest kritiska tid, avtalsförhandlingarna 1908 och storstrejken året därpå. Såväl arbetsgivare som arbetarhåll respekterade honom, och han klarade sitt krävande uppdrag med glans. Även inom ortens arbetarekommun var han aktiv under många år. Dessutom fungerade han som Folkets husföreningens förste ordförande under åren 1907-1912.

Personalia: född 1863 — död 1954