Viktor Brandt

Våren 1903 föddes Viktor Brandt på Norns bruk. Familjen Brandt arrenderade torpet Finngården och det blev naturligt att sonen Viktor jobbade hemmavid och bidrog till familjens försörjning.

I slutet av 1920-talet, närmare bestämt 1927, satte Viktor eget bo. Han gifte sig med hebyflickan Tora och bosatte sig i Myggbo, Garpenberg. En tid senare prövade Viktor på gruvarbete i Ryllshyttan men föredrog efter en kortare sejour där att återvända till Norn, och denna gång till torpet Skedvibacken. Det var för-stås en strävsam tid med mycket arbete med både djurhållning och när tid gavs skogsarbete. Minnena från uppväxtåren i Finngården gjorde sig påminda och det resulterade till slut i att Viktors familj flyttade tillbaka till ”fädernegården”.

Under sent 40-tal stod återigen en flytt för dörren, denna gång till Vikmanshyttan och Tallgatan. Viktor fick jobb i stålindustrin där han stannade resten av sin aktiva tid, med andra ord till pensioneringen.

Nu kunde Viktor Brandt disponera sin tid helt på egen hand, och det passade honom alldeles utmärkt. Nu fick han ägna sig åt sitt fiolspelande som han under årens lopp, helt på egen hand, förkovrat sig i . Viktor blev folkmusikens stora riddare i Norn och Vikmanshyttan, delade gärna med sig av den genuina och i många stycken gamla musikstilen. Han utnämndes helt följdriktigt till riksspel-man. Han var också mån om att teckna ner den äldre folkmusiken för att räddas för eftervärlden.

Viktor Brandt kom att spela tillsammans med en lång rad jämlike. Parhäst nummer ett var emellertid hans brorson Karl-Erik som trakterade dragsspel. Bland fiolspelarna kan nämnas Kurt Grälls, Gunnar Viberg, Verner Enberg och Pontus Berggren. Tack vare lyhördhet och kunnande blev det också, inte så sällan heller, mycket annan underhållande och dansvänlig musik.

I större lagsammanhang medverkade Viktor Brandt i ortens spelmanslag och en tid i befintlig salongsorkester.

Åttiotre år gammal vid augusti månads sista dag år 1986 gick Viktor Brandt bort. Vilken personlighet och stor spelman hade många av oss fått känna och lyssna till…