Emil Borg

Redan 12 år gammal kom Emil Borg från bruksstugan Katten sommaren 1903 som hantlangare till den gamla knippsmedjan och lärdes efter fem hårda arbetsår ur så pass att han fick ansvara för egen hammare. Nästan instinktivt lärde han sig hur 200 olika stålkvaliteter skulle vällas och smidas för att få den höga kvalitet som långt utom Sveriges gränser gjorde Wikmanshyttan välkänt. Han tillhörde så småningom den lilla kärntrupp på omkring 25 äldre och inte så litet yrkesstolta mästersmeder som gav företaget en traditionsbunden resning.

Föräldrarna hade ”järn i blodet”, modern härstammade från valloner och fadern tillhörde en gammal värmländsk smedsläkt. Till Vikmanshyttan kom han som ung pojke år 1867, samma år som Bruket deltog på världsutställningen i Paris med sitt berömda CRU-stål, uppkallat efter den driftige bruksdisponenten CR Ulff. I Emils hem, en rödmålad stuga utmed Storgatan och kallad Katten till skillnad mot grannen Råttan, kom barnen tätt, tätt – tretton inalles i en enrums-lägenhet. Trångt om saligheten var det och ett slag måste sju syskon sova i samma soffa, liggande tvärs över. För Emil blev det den vanliga visan genast efter skolgångens slut: slitet för brödfödan. Det var alltså i början av seklet då Bruket under den materialistiske grosshandlaren L. L. Libergs ledning börjat blomstra. Efter två dagars ”sommarferier” följde han fadern en vacker morgon till sotiga, robusta och temperamentsfulla karlar i Angersteinska smedjan och blev där en välkommen hantlangarhjälp. Pappan kunde nämligen ge respass åt sin dräng, som han måst hålla med både mat och husrum. En plats mindre hemmavid!

FATTIGT OCH JOBBIGT, MEN SÅ SKULLE DET VÄL VARA!?
Ja, inte svalt vi ihjäl, berättade Emil en gång. För vi hade ett par kor och en gris och hö fick vi från hackslog. Men kläderna var det dåligt bevänt med, det var att ärva plaggen tills de ramlade sönder. Och jag minns förresten att jag aldrig såg min mor sova, tillade han fundersamt. Hon var först av alla uppe på morgonen och sist av alla i säng. Förstår inte hur hon kunde hålla ut, ordna med maten, laga och tvätta kläder, se efter de minsta barnen, bädda och allt. Inga julklappar eller tomtar vara det då heller, vi hade en gran förstås men utan prydnader, det fick räcka med hemstöpta ljus. Men på trettondagen var det fest-ligt hemma: då fyllde far år och då kom bruksfolket på besök, ur gård och i gård, det var brukligt. Inga dörrar var låsta och tjuvar fanns inte. Ja, de vuxna barnen med sina småttingar glömde inte heller bort far och nog blev det väldigt trångt ibland…

Emil Borg var kraftig och storväxt för sin ålder och knäcktes inte som så många andra pojkar. I början hade han dagskift om tio timmar för den föga furstliga avlöningen om 3.5 öre per timme. Han fick bära 2 kilos-ämnen till lie-stål fram och tillbaka allteftersom fadern smidde och dessutom skulle han hålla full fyr. På vintrarna var det ofta besvärligt när stora istappar växte upp under vattenhjulet till hammaren och fadern måste spetta bort hindren för att kunna arbeta. Då exploderade ibland det hetsiga smedhumöret men Emil anade ur-laddningen och höll sig försiktigtvis utan räckhåll för det ”törvlar” som dräng-arna brukade bjudas av smederna. De kände sig som små kungar, dessa mäster-smeder, och det var synd om den som trampade någon på tån!

ÅTTA TIMMAR ARBETE, ÅTTA TIMMAR VILA
Rundskiftens ständigt nötande cirkel med åtta timmars arbete och lika lång vila dygn efter dygn, hade Emil prövat på i flera år när knippsmedjan lades ner omkring 1907 och han jämte fadern flyttades till ånghammarsmedjan. Efter endast ett år fick de båda arbetskamraterna skiljas åt och skaffa sig var sin dräng. En ljusare konjunktur hade brutit in, alltför sent dock för att hejda emigrationens blodtappning, beställningarna ökade stadigt och nu följde tio intensiva år som blev slutet på den Libergska glanstiden med miljonvinster och 20-procentig aktie-utdelning ett par omgångar. För Emil betydde denna era hans livs enformigaste och hårdaste tid: liestål, liestål. bara liestål. Hammaren som fått familjenamnet Borg slog 300 slag i minuten och då smeden måste vända ämnet ungefär lika snabbt var det otroligt påfrestande för både nerver och armar, 200-225 kilo lie-stål per skift var inte ovanligt!

Men vid 1920-talets inträde försvann i ett huj detta tråkiga hamrande och liestålstillverkningen lade på det då starkt utbyggda valsverket. Samtidigt dog högkonjunkturen och Bruket skakades av en svår kris, som ändades med att Wikmanshytte bruk med fen friska aktiemiljoner övertog de konkursmässiga finanserna. Denna brytningsperiod blev mycket betungande för arbetarna, mindes Emil, men de redan genom stormen, utan samma starka flykt till Amerika som under den förra depressionen. Och efter det första världskrigets kraschavslutning skar Bruket ganska stabilt och okänsligt genom världens feberkriser. Fram till slutet av 1960-talet och före slutet av nedläggningen, andra hälften av 70-talet.

VISST VAR DET BESVÄRLIGT 1930 OCKSÅ…
det menade Emil Borg bestämt, men då fick vi i största möjliga utsträckning arbeta tre dar i veckan eller varannan vecka – och sedan kom återhämtningen. Kanske det berodde delvis på tillverkningens kvalitetskaraktär. Några större fackliga konflikter blev det inte heller.

I lockouten drogs vi förstås med, 1909 och 1920, sista gången gällde det kompensation för 8-timmarsdagens införande, och den senaste strejken en lokal affär pågick en månad 1916. Däremot stod vi utanför järnbrukskonflikten 1923 därför att Bruket inte tillhörde Järnbruksförbundet.

Efter 22 år vid sin lilleputthammare fick Emil Borg åter flytta, denna gång till en större, kallad Hinriks hammare, efter företrädaren som avlidit. Han delade denna hammare med mästersmeden Engelbert Karlsson. Båda gick tvåskift, klockan 4.45 – 13.00 – 21.15 och hade var sin yngling som regulerare. Och inne i den sjuttio meter långa smedjans halvdager kunde man se en uppvisning av hur utlärda smeder arbetade i sin rätta omgivning. Där stod tio hamrar ordnade i ett bakvänt, lång L med Hinrik i vinkeln och litet längre bort tretonsbjässen Eumucko som med sina tunga knock-outs kom golvets rostiga järnhällar och svartbruna kittmassa av glödspån och stybb att skälva. Borgs hammare skällde häftigt som en byracka instängd i en plåttunna medan Eumucko tyglad av tre karlar pucklade på ett 500 kilos göt som skulle bli en fartygsmotorventil.

Bruket förde ett 200-tal olika stålsorter och legeringar med bland annat krom, wolfram, vanadin och annat, påpekade Emil. I allmänhet hade vi reda på hur hög temperatur ämnena tålde. Ju högre kolhalt, särskilt över 1.5 procent, desto större försiktighet. Vi visste också hur ämnena skulle behandlas i hammaren. Ett mjuk-stål med låg kolhalt kanske kunde smidas ut i en ”värma” medan ett snabbstål behövde flera värmningar för att inte spricka sönder. Sjönk temperaturen under 900 grader blev det förstört. Ett tredje problem var att rätt ställa in hammaren så att den slog riktigt och att kilarna drog rätt

Mitt jobb gillade jag, fastslog och avslutade Emil Borg sitt berättande. Jag tänkte aldrig på att skaffa mig något annat. Det var medfött på något vis. Och förhållandena förbättrades ju också jämfört med första tiden. Förr var det hårdare tag av bruksledningen och sämre lönevillkor. Härdad i livets karga skola, garvad i fackligt, politiskt och kommunalt arbete nådde Emil Borg en icke ringa kulturell standard. Respekterad och aktad som yrkesman men också som människa och brukskarl. En hedersman av det gamla fina slaget!

Ja, allt handlade om smeden Emil Borg, född år 1890 och avliden år 1969, mest om hans yrkesliv och i någon mån om ”den sociala omgivningen”…