Sven-Olof Bergman

De första åren, småskoleåren, ville han helst glömma. Varför? Jo, ”klimatet” var minst sagt inte det bästa med en lärarinna som ogillades av de flesta eleverna. När det så var dags att stifta bekantskap med andra lärarkrafter blev det också något helt annan – det blev plötsligt roligt att gå i skolan.

Så sammanfattade en gång bruksgrabben Sven-Olof Bergman när han satte betyg på den första skolgången. Sven-Olof tillhörde förresten den årskull som först fick gå i den sjuåriga skolan i Vikmanshyttan,

Ovannämnda är skolhistoria från början av 30-talet. S-O var född år 1925. Någon fortsatt utbildning var det inte tal om, en företeelse som mest var rådande vid den här tiden, och speciellt bland arbetarbarnen. Men för Sven-Olofs del blev det ändå tal om att läsa vidare, men ett antal år senare.

Nej, mera vanligt var förstås att skaffa jobb och det redan i de första tonåren. För S-O handlade det först om en syssla på brädgården vid turbosågen, någon tid under hösten 1939. Sedan följde sju år med arbete på hemmaplan, inledningsvis på laboratoriet som springpojke (då också de första insikterna om befintlig ståltillverkning förvärvades) och sedan i smedjan som regulerare. Det gällde naturligtvis också att få en dräglig inkomst innan militärtjänsten väntade.

Bergman gillade militärlivet med påföljd att han gick igenom både plutonchefsskola och officersutbildning, och gick ut som fänrik. Senare ansökte han och antogs som reservofficer.

Tillbaka i Vikmanshyttan och arbete i stålets tjänst, med värmebehandling och kontroll. Samtidigt läste S-O på Hermods med sikte på att skaffa en ingenjörsexamen. Och så blev det, år 1958 var han nästan färdig, fick jobb i Södertälje vid Scania Vabis som materialman. Tre år senare återvände brukskarlen (jo, jo, ränder går som bekant aldrig ur) till Wikmanshytte Bruks som kontrollingenjör. Nu blev det inte så många år inom befattningen eftersom nedläggningen av den gamla järn- och stålindustrin blev realitet. De sista åren under Bergmans karriär innehöll en syssla som planeringschef på av de ersättningsindustrier som ”kom i stället”. Efter ett par år var det pensionsdags.

Sven-Olof Bergman hörde ju till den generation som fick uppleva ett brukssamhälle fullt med olika aktiviteter – och med Folkets hus som den givna medelpunkten. Bio på onsdagar, lördagar och söndagar, dans varje vinterlördagskväll, teater och lokalrevyer, brukets välbesökta café (på Folkan) och till och med gudstjänst några söndagar under året. Och S-O medverkade, som många andra bruksare, i den omtyckta och vida kända Musikkåren.

Föreningsliv i övrigt? Nej, kanske inte så mycket. Under en kortare period under 50-talet var S-O ordförande i den lokala fackföreningsklubben inom SIF.

Familjen Bergman blev så småningom hedemorabor men husbondens rötter blev aldrig bortglömda utan ”frodades” och tillfördes extra växtkraft vid exempelvis deltagande i gamla Vikmanshyttan-studiecirklar.

Brukspojke alltid brukspojke, det är fint det – och tryggt på något vis…

Sven-Olof Bergman slutade sina dagar i början av mars månad 2013.