Nils Andersson, i dagligt tal Skedvi-Nisse, såg dagens ljus år 1906, i Främby utanför Falun. Via några år i Stora Skedvi flyttade familjen Andersson till Vikmanshyttan- då var Nils fyllda tio år.
Första kontakten med bruksindustrin skedde i mitten av 20-talet. Det skulle visa sig att Andersson var en arbetsmänniska som få och med stor flexibilitet. Han var dessutom ”inte rädd” för att prova på anvisade arbetsuppgifter, började som mejslare i valsverket, var längsta tiden knuten till smedjan som eldare och avslutade karriären som förrådsman.
En speciellt prestation utförde Nils Andersson under år i smedjan. Under drygt ett och halvt decennium arbetade han nämligen ständigt nattskift som påeldare – en både fysiskt och psykiskt påfrestande syssla. Och som sagt, de sista fem åren på huvudförrådet, där han var en känd kugge i ”maskineriet”.
Vid semetertid år 1871 blev Skedvi-Nisse pensionär, efter väl förrättat värv. Det blev totalt 43 tjänsteår vid Wikmanshytte Bruk.
Vad som kan vara intressant att tillägga, är att Nils under kristiden på 30-talet när det var dåligt med jobb sysselsatte sig som bonddräng. Och den arbetsinsatsen välkomnades särskilt av författarinnan Kerstin Hed. Det var hos henne han då tjänade.
Som så många andra bruksbor tillhörde fisketurerna den mest frekventa fritidssysselsättningen. Utflykter per moped förekom ”när andan föll på”. En annan avkoppling som låg honom varmt om hjärtat, stunderna med en god bok.
I yngre dagar tjänstgjorde Nils Andersson dessutom som vaktmästare vid Vikmanshyttevallen liksom fungerade som gårdskarl vid bruksskolan och pensionärshemmet på Tallgatan.
I februari månad 1981 ändades Nils Anderssons liv.