Karl-Gustav Andersson

En vänlig och positiv människa – så upplevde vi honom, Karl-Gustav Andersson. Alltid villig att ställa upp, vare sig det gällde föreningsliv eller sociala insatser.

En god underhållare och duktig musiker, på många instrument: dragspel, gitarr, cittra men kanske främst på fiolen.

Hans instrument i Vikmanshyttans Musikkår var althornet.

I trion Bovins kapell spelade han fiol och dragspel tillsammans med Sven Larsson (dragspel) och Karl-Gösta Sälgström (trummor). Man övade på en bovind, vinden till ett uthus – därav trions namn.

Karl-Gustav medverkade i många revyer och teaterföreställningar under årens lopp. Ett fint exempel på hans musikalitet och humor var den parodi på Wiener Sängerknaben – V-hyttesänger-knaben – som han en gång skapade.

Vi mötte honom också i hans hemmiljö, vid den stora skänkelslipen i gamla varmvalsverket. Säkert medverkade den rökiga luften till den tilltagande ohälsa, astman, som satte sin spår under senare delen av hans liv.

Många visor med dala- och vikmanshyttemotiv lever kvar efter honom. De kommer säkerligen att sjungas och spelas långt in i framtiden.

Personalia: Född 1922, levde som ungkarl hela sitt liv och lämnade jordelivet år 1981.

Här den mest kända visan signerad Karl-Gustav Andersson: MINNEN FRÅN NORN

Det är midsommarafton med blommor och grönt,
och hur ljuvligt och glatt, vi ska ha här i natt,
på Nornbrukets loge vi svänger oss om
i en sprittande glad melodi,
och hur ljuvligt att skåda hur molnen drar hän,
brisarna fläktar i buskar och trän
och på planen vid logen står majstången klar,
med sin lövskrud så ljuvt underbar.

Allt har nu vaknat från vintertid kall,
det spritter av glädje, livslust och fröjd,
kyrkan den lyser som gråvit kristall,
och som skuggor i dammen syns böjd,
över herrgården minnena ristat sig kvar,
från de långt svunna hyttdriftens dar,
och det blommar så vackert kring rester och grus
som en gång varit utkomstens hus.

Vi har väl i sinnet, det går aldrig ut,
gamla Nornbruket alla människor har kärt,
här finns fiskrika sjöar och vacker natur,
vad av avkoppling är mera värt,
än att skåda hur molnen drar hän ifrån väst,
över vikar och sund, där det rustas till fest,
i minnet vi haver, det minnet det står,
här skall midsommar fröjdas vart år.

Så är dansen på logen en vek melodi,
det är glädje och god, glad tradition,
det är ljuvligt i björkdoft och ljus poesi,
som är blandat med spelmännens ton,
en gång var det vanligt med skorpor och mjöd,
tunnor av dricka och bolaget bjöd,
men den tiden är svunnen blott minnen kvar,
ifrån hyttdrift och skogsbrukets dar

Tornstapelns klockor som fordom bar klang,
manade vila, glädje och frid,
står som ett minne av värdighets rang,
från den tiden som också var strid,
vid ottan på julen i kyla och snö,
hästbjällror hördes kring isfager sjö,
minnen från Norn har väl aldrig vi glömt,
dom har fastnat där, vi på dom gömt.