BIOGRAFIN EN GÅNG FÖRFATTAD AV VIKMANSHYTTESONEN NILS BERG.
Anders Andersson arbetade på alla möjliga arbeten i ungdomen, var bland annat rallare och vägarbetare. Brodern var slaktare i Falun. Anders berättade att han gick från krylbotrakten en lördag till Falun för att besöka brodern och var framme samma dag. När han kom fram var brodern död.
Den som sett Anders promenera, har en minnesbild av en sällsynt gångart. Han steg aldrig på klacken på de grova skorna utan fjädrade och föll liksom framåt för varje steg i lugn takt. Men den som försökt följa honom på en skogsvandring vet, att den gick undan.
Slaktar-Anders Andersson
Anders tjänstgjorde på Wikmanshyttan som slaktare (därav smeknamnet Slaktar-Anders förstås) och vice brandchef, medan hans egentliga uppgift på sista tiden var byggnadsförmannens. Historier om Anders berättas många, och han var känd bland arbetarna såsom lite dum, vilket säkert var en missuppfattning. ”Hum vasa”, sa Anders, ”var skithuse bra?”. ”Mm fan” var en stående anmärkning från Anders då han betvivlade den andres uppfattning eller i osäkra situationer.
Anders Andersson var en stor livskonstnär, som förstod att inrätta sig på bruket på bästa sätt. Han ägde en sommarstuga vid Stora Norn, som gemenligen kallades Kardusen. Till denna cyklade han på lördagar från Granbo och detta färdsätt brukade han upp i de sista åren, 90 år gammal.
På förmansrekvisitionerna och andra papper skrev han sina initialer, AAA, som det inte var någon tvekan om. Långa promenader i sin säregna, fjädrande gång företog Anders i skogarna i sällskap med jaktintresserade, kamrer Schram till exempel. Anders fick också namnet Slakt-, Jakt- och Promenad-Anders. Det berättas att disponent Bergendahl (1900–1908) såg en and i herrgårdsdammen och bad Anders skjuta anden. Då gick Anders hem till Granbo, tog på sig jakt- kostymen, återvände till dammen och sköt anden.
År 1897 gjorde Anders en promenad från Hedkärra anhalt vid Krylbo-Mjölby järnväg en halv mil söder om Fagersta hem till Granbo mellan klockan 8 och 22.30. Denna sträcka är ca 60 kilometer. Då var han nerlusad från en barack för vägarbetare.
Under älgjakten var Anders givna plats i en sjöbod intill vagnslidren på Vikmanshyttan. Där tog han emot de skjutna älgarna och styckade dem. Slaktarens yrke verkade han ha på sina fem fingrar. Men han deltog tidigare även i jakterna. Från en älgjakt på Norn på 1930-talet berättade Anders:
– Vi hade tyskar med oss, som var bekanta till general Douglas (antagligen förre arméchefen). De kunde inte tala svenska, men uppträdde som tokiga och vrålade och skrek när de fällt en älg. Sedan stack de djuret och drack älgblodet varmt. Älgkon som hade mjölk lade de sig bredvid och diade… Men de sköt bra…
En brandkårsutryckning under Anders ledning kunde tillgå ungefär så här: Anders kommer ned mot klensmedjan i sin fjädrande gång.
– Ut med slannana, de’ brinner i Norshyttan.
Några man rycker ut, tar med sig de av Anders omsorgsfullt torkade brandslangarna och åker iväg till brandplatsen. Det är ett mindre hus i ljusan låga. Detta gör Anders betänksam, han erinrar sig de torkade slangarna.
– Mm fan, ä dä värt å vätt ner slannana, tro?
Övertecknad, som är född i Vikmanshyttan, har mitt första minne av Anders vid ett tillfälle, då jag som fyraåring 1925 blev skrämd av en hund.
– Ta mig Andersson, ta mig, det kommer en stor stor hund!
Anders lyfte upp mig och räddade mig. Det hände även att han hjälpte mig att fästa upp strumpebanden då strumporna hasat ner…
På midsomrarna var det alltid många människor på besök hemma. En av Anders söner, Valfrid med familj, var regelbundet gäster på midsommardagen. Valfrid kom bilande från Nyby Bruk där han var disponent under bruksägare Gunnar Liberg. Anders hade ytterligare en son, Herman, chef för Ljungby stålgjuteri. Anders barnbarn, Karin, var Valfrids enda barn. Hon studerade juridik och hade plats i en häradsrätt i Skåne, och gift Ahrland. En tid var hon också hälsovårdsminister i en svensk regering.
Anders Andersson bevarade arbetsförmågan och spänsten upp till de 80 åren. Ett gott tecken på hans vitalitet var det sätt varpå han firade sin 90-årsdag, i april 1960. Härom berättade ingenjör Axel B. Jansson: ”För någon vecka sedan hälsade jag på hos Anders. Följande utspann sig bland annat:
– Jag har tänkt att ha en bjudning på hotellet i stan. Då är du och din fru välkomna, men än så länge är inget bestämt, så håll käften tills vidare…
Efter kalaset, som verkligen ägde rum, berättar denne Jansson: ”Han blev storartat uppvaktad av släkt och vänner. Han bjöd på middag med vad som hör till, även musik och dans. 90-åringen själv tog sig också en svängom.”
Något sinne för publicitet hade Andres inte. Ett försök till intervju mötte han med orden: nog hör jag illa och nog ser jag dåligt, men se full i fan det är jag. Bilden av Anders August Andersson är outplånligt inristad i Wikmanshytte Bruks historia.
Anders föddes 9 april 1870 i Lassesgården i Granbo och lämnade jordelivet 5 juli 1961, då fortfarande bosatt i sitt kära Granbo.