I gamla tider fanns en belevad malmslagare, född på 1830-talet, som kallades kort och gott Janne i folkmun. Han var en god berättare och hade oftast en historia tilll hands, mestadels självupplevd.

I Jannes ungdom fanns det gott om varg. Han var med och jagade de ”tusande bestarna” men på grund av dåliga skjutvapen uteblev ofta jaktlyckan. Då blev resultatet bättre om fallgropar, s k varggropar användes. En grop grävdes, ungefär tre meter i diameter och lika djup.och över densamma lades veka spön och ris eller halm. Ett bete, mestadels ett dött djur, placerades ut i mitten av bädden. Här i trakten fanns tre varggropar, nämligen en i Hobergs trädgård, en annan i Stallängarna och en tredje väster om Vikmanshyttesjön.

Sista vargen som togs i fallgrop lär ha skett i slutet av 1860-talet, troligtvis 1867. Det var två dalkarlar som vistades här på byggnadsarbete, som gillrade gropen.

Malmletare Janne hade också att berätta annat om vintern samma år. Den var mycket kall och långvarig. Sjöarna höll att köra på till mitten av maj och vårsådden blev försenad och var inte avklarad förrän efter midsommarhelgen. Björklöven var inte större än havrekorn. Det var midsommardans på Landbo loge (belägen invid Kornskruven, revs i början av 1890-talet) och folk i skinnpälsar – så kallt var det då.

Janne berättade vidare om barvintrar då sjöarna inte bar malmtransporterna. Malmförråden vid hyttorna fick i stället flyttas på under våren och sommaren och detta föranledde extra besvär och oftast mycket hårt arbete. Vägarna var dåliga och dåtida malmkärror av enkel beskaffenhet. Vägen över Holmboberget till Bispberg , där mesta malmen hämtades, var vid sådana tillfällen en enda lervälling. Hästarna och oxarna plågades framför de knirkande och gnisslande kärrorna. Torpare och landbönder hade sällan något smörjmedel till sina åkdon. I stället plockade man ihop svart sniglar utefter vägarna . mosade sönder dem och smorde hjulaxlarna. Inte speciellt ”smakligt” kan man tycka man kanske ganska effektivt.

Ja, Janne malmslagare var en sjutusan till arbetskarl. Tungt tolvtimmarsarbete i hyttan kunde under den ljusa årstiden följas av sex timmars skogshuggning. Men han var en seg och envis person som höll ut utan att klaga. Han gick ur tiden 1930 vid 97 års ålder.

Heder åt våra strävsamma fäder och i det här fallet till malmslagare Janne!