Här nedan ska vi återge en intressant bygde- och folklivsberättelse som mångsysslaren Emil Forsberg en gång i tiden satte på pränt. Forsbergs enkla och rakt-på-sak-skildring ger en utmärkt historiebeskrivning om detta arbetets alla vedermödor och uppoffringar. Forsberg skriver:

En ny kolmila i vardande – kolningen var vida utbredd i våra trakter

I kojan stod alltid kaffepannan på spisen. Mathållningen blev helt naturligt ej så regelbunden och bara. Den obligatoriska kolbullen förekom ofta. Blev den bara rätt tillagad, så var det ingen dålig rätt. När kolaren på kvällen hade ätit och druckit kaffe samt tänt sin pipa, frågade vi om han någon gång hade sett några tomtar och troll under sin långa vistelse i skogarna. Ja, svarade han, själv tror jag inte på sådant där, men det finns ju mycket i den här världen som en vanlig människa ej kan förklara.

Och förr har det funnits mera oförklarliga saker än vad det gör nu. Det får vi ej förundra oss över, ty våra förfäder levde ju under så primitiva förhållanden – eller så att säga i högre grad närmare naturen än vad vi gör. De hade inga tidningar, ingen radio – hade aldrig hört en föreläsning eller läst en naturvetenskaplig bok. De levde på traditioner- det de hade hört berättas av far och mor, farfar och mormor. Och tanken och fantasin har ju alltid funnits till, undra inte på att det blev en del mystiska saker och väsen.

När ljuskärringens fackla kastade sina flammor i den svarta natten och blåsvädret hjälpte till att leka fram skuggor och ljud från den omgivande skogen, då tyckte man att älvdansen var i gång bland den ringlande milröken på den sotiga kolbottnen. Eller då man i skymningen gick gångstigen efter myrkanten och här och var bland buskarna på myren såg små eldflammor lysa till och försvinna. Det hette då att lyktgubben var ute med sina bestyr. Dessa små lågor voro ju ingen inbillning utan rena rama verkligheten. Det var så kallad sumpgas, bildad nere i marken av förmultnande växter, som trängde upp till markytan, där den kom i beröring med luften och antändes. Men om detta visste de enkla och strävsamma människorna ingenting. Och kanske voro de lyckliga i sin okunnighet, ty det lär inte alltid förhålla sig så, att lärdom är lycka. Nog var det lika bra att fantasin fick fortsätta att spela, det hörde ju den tiden till. Människan lever som bekant icke allenast av bröd.

Milan fodrade en kontinuerlig skötsel

Kolkojorna voro av enklaste slag gjorda av kolved samt där utanpå kolstybb. I ena änden upplades en eldstad av gråsten (det dröjde länge innan järnspisen kom till kolskogen) och i andra änden en liten väggfast lucka som fick utgöra bord. Efter kojans ena sida fanns en lave – även den gjord av kolved – försedd med granrisbädd att sova på. Efter andra sidan fanns dörren, som fordom bara bestod av en lös lucka med handtag av en krokig rot. Icke ens gångjärn fanns på dörren, utan den flyttades undan och restes dit för var gång man skulle ut eller in. Kring dessa små kolkojor vistades skogsrået och tomtarna. Och det gällde att stå på god fot med dessa väsen – de kunde vara till god hjälp vid vaktningen av milorna. Det berättas att många kolare blevo väckta av orden: milan brinner! Då de i sitt uttröttade tillstånd ändå slumrade om så ropades ännu högre: milan brinner! Om de ändå ej vaknade slängdes dörren bort från kojan och den kyliga luften trängde in och väckte kolaren. Han såg eldskenet från den brinnande milan och fick brått ut att ösa stybb på densamma. Att dörren blev undankastad av blåsvädret skulle aldrig falla kolaren in att tänka på. Det överensstämde helt sonika inte med hans inställning till naturen.

På dagarna, om det var någorlunda lugnt väder, fick man ofta se tjädrar sitta i träden i närheten av milan. De slogo då alltid till så att de blevo sittande i milröken. Det såg ut som de tyckte om röken. Och var kolaren ensam kunde tjädrarna sitta alldeles intill milan. De ståtliga fåglarna visade ingen rädsla, då kolaren gick och stökade med sina göromål. Det såg nästan ut som fåglarna kände igen folk – ville bekanta sig med folket. Men många gånger fingo de med livet plikta för denna godtrogenhet. Milröken var förresten inte uppskattad av enbart tjädrar – även människor tyckte om att inandas den-samma – den ansågs vara enbart hälsosam. En höst vistades en dam från Stockholm uppe i Skånmarken en hel månad, där hon dagligen i flera timmar gick kring milorna och inandades den tjärdoftande mil-röken.

Kolare i arbete…

Det berättas om en kolare på 1870-talet Mas-Erik kallades han, som hade en mila under kolning. Då han en kväll hade sett om densamma, begav han sig hem i ett ärende. Han bad tomtarna se efter milan, tills han kom tillbaka. När han efter fyra timmar återvände, hade det gått på tok – milan hade brunnit upp och det återstod bara en rykande askhög. Mas-Erik utbrast då: ja, ni tomtar nog kan ni väl bra mycke, men se kola det kan ni i alla fall inte. Eller också har ni haft trollen till hjälp, för jag glömde ju att hugga in stålspettet i milan innan jag gick. Då hade detta aldrig hänt. Han menade därmed, att trollen ej hade haft makt för stålets skull. Men för den fattige Mas-Erik, som för övrigt härstammade från Gagnef, hade flera veckors arbete gått upp i rök. Ovannämnda händelse berättas mig av K. B-n som själv var kolare och skogskarl och som i slutet av förra seklet bodde på torpstället Stubbs vid sjön Grycken.

Men ännu större tragedier kunde inträffa –samme K. B-n talade om, att då den stora avverkningen på nisshytteskogen ägde rum i slutet av 1800-talet, var där en kolare som alltid fick heta Skedvi-Jan. Han ramlade ned i milan och blev uppbränd. Brukspatron Söderhielm på Nisshyttan hade sålt sina domäner till en herre vid namn Schröder från Avesta. Denne lät avverka all den grova och orörda skog som fanns på området. Därtill behövdes mycket folk. Bland andra voro även några karlar där från Wikmanshytte bruk. K. B-n var också med. Han berättade att han och en karl, hemmahörande i Säter, hade varit och provianterat i staden. När de befunno sig i närheten av Nisshyttans herrgård fingo de höra nödrop, varför de skyndade på så gott de kunde. Då de kommo fram till platsen hade folk redan tagit itu med att bära vatten och släcka milan. Det var ingen lätt sak, man måste varv för varv riva ut hela milan. Till slut funno de resterna av den så olyckligt omkomne Skedvi-Jan. Han fraktades så till sin hemort.

Det hade stormat och blåst hårt ett helt dygn före. Efter ett sådant oväder uppstod lätt så kallade ”frätar” i milorna, stybben hängde upp sig och kolveden sjönk undan. Om man gick upp på en sådan mila kunde man trampa rätt igenom och ramla ned i den glödande kolhögen. Och så hade det gått till i det här fallet…