Faktarik artikel från mitten av 1940-talet, författad av Arthur Törnquist, försäljningschef vid Wikmanshytte Bruks AB 1927 – 1960
”Historieförfattare” Arthur Törnquist
Alldeles i slutet av 1500-talet, enligt uppgift år 1503, anlades inte mindre än tre hammarsmedjor i och i närheten av Vikmanshyttan som vid denna tid hade övergått från osmundsjärn, som kunde smidas ut för hand till tackjärn, som fordrade kraftigare, vattendrivna hammare och särskilda härdar för dess omvandling till stångjärn.
En hammare låg vid fallet där den s k Angersteinska smedjan sedan uppfördes och en, Pinkhammaren, där degelverket nu ligger under det att den tredje antagligen låg vid fallet invid nuvarande kontoret. Dessutom fanns en hammare kallad Gårbo-hammaren, som sannolikt vid utloppet ur sjön Gåran. Pinkhammaren tillhörde bergsmännen i Vikmanshyttan, och de övriga hammarna drevos av bönder i Västanå, Jälkarbyn och Bya- Alla hammarna voro små och betalade skatt efter en årstillverkning av endast ca 20 ton vardera. Vikmanshyttans masugn drev i början av 1600-talet fem dygn i veckan under två och en halv månader per år, vilket var den tid vattentillgången var tillräcklig för hyttan och hammarna, och dygnstillverkningen var ca fyra ton samt årsproduktionen något över 200 ton tackjärn.
Henrik Hentzel och tysksmidet
För att få bättre fart på den svenska järn- och vapentillverkningen uppmuntrade Gustaf II duktiga yrkesmän bland valloner och tyskar att flytta över till Sverige, och bland dessa var Henrik Hentzel, som på 1630-talet kom till Vikmanshyttan. Han var tysk, född i Harz-området, Tysklands gamla bergverksdistrikt, och införde i Sverige den smidesmetod som fick heta Tysksmide till skillnad från det nästan samtidigt införda vallonsmidet. Vid tysksmide användes samma härd för beredning av smältstycken av tackjärnet och för dess utsträckning till stänger under det att två härdar begagnades vid vallonsmide. Det var endast några få verk, huvudsakligen i Uppland som valde vallonsmidet, men tysksmidet kom till användning i järnverken i hela landet och var den allmänt använda smidesmetoden i två hundra år ända fram till mitten av 1800-talet.
Hentzel utsågs till ålderman för hammarsmederna i överensstälmmelse med drottning Kristinas hammarsmedsordning av år 1637, enligt vilken smederna skulle kunna förete betyg på att de kunde sitt yrke, och dessa betyg skulle utfärdas av förordnade åldermän. Hentzel köpte in sig i Vikmanshyttan och ägde omkring år 1650 nästan två tredjedelar av bergsmansdelen i hyttan samt lika stor del i Pinkhammaren i vilken bergsman Erik Johansson ägde resten. I hyttan voro alltjämt flera bönder i närliggande byar delägare men de hade sina egna hammare. År 1660 arrenderade ålderman Hentzel på ett år hälften av Thurbo hammare, och tio år senare gifte sig hans dotter Elisabet vid arton års ålder med den tjugofyraårige brukspatron Johan Angerstein i Turbo. En annan dotter, Catharina, hade år 1667 gift sig med prästen i Norn, Ericus Matthias Kilander.
Vimanshyttans äldsta privilegier
År 1675 övertog brukspatron Angerstein ålderman Hentzels del i Vikmanshyttan, och 1677 ombyggdes masugnen, som var en s k mulltimmershytta med pipa av sten och ytterväggar av timmer med hårt tillstampad jord mellan dem och pipan, till stenmasugn efter den s k franska metoden. Vid denna tid företogo myndigheterna undersökningar angående järnverkens existensberättigande i Bergslagen på grund av att den bäst belägna skogen började taga slut som en följd av de vedslukande metoder som användes både vid gruverna och förädlingsverken, och man ville säkra skogstillgången för de verk som ansågos viktigast, nämligen kopparverken. De järnverk som fingo fortsätta sin verksamhet erhöllo år 1689 priivilegier och bland dem var Vikmanshyttan.
Efter en lång inledning och ett påpekande att hyttan med gott fog kunde utdömas, därför att den utan tillstånd reparerats år 1677, beviljades genom privilegiebrevet tillstånd att driva den, på villkor att endast så mycket tackjärn tillverkades som kunde utsmidas i Pinkhammaren och Turbo hammare och att ingen mark eller skog från vilken Vikmanshyttan erhöll träkol eller andra förnödenheter, finge säljas eller på annat sätt avskiljas samt att hyttan dravs uteslutande med egna träkol.
Pinkhammaren fick således fortfarande drivas, men de andra hammarsmedjorna i Vikmanshyttan utdömdes, varigenom bönderna blevo utan hammare. År 1694 anlade de en ny sådan, kallad Lillhammaren (Lissla eller Lissens smedjan), möjligen vid det lilla fallet nedanför Stålverket, med brukspatron Angerstein köpte både bergsmännens och böndernas återstående delar i hyttan och uppgives år 1695 ha varit ensam ägare av Vikmanshyttan, som därmed övergick från sin trehundraåriga tillvaro som bergsmanshytta till brukspatronshytta och bruk. Det var vad som skedde på många håll vid denna tid och synes ha varit i överensstämmelse med myndigheternas önskningar. Bergsmännen, som klarade Osmundsjärntillverkningen bra, vore nämligen i allmänhet icke tillräckligt fackkunniga för blåsning av tackjärn och uträckning av stångjärn i hammarsmedjorna och hade dessutom svårt att åstadkomma det kapital som fordrades för anläggningarnas modernisering. Belysande för Bergskollegiums inställning äro ett par brev från åren 1663 och 1679 i vilka framhölls att det i allmänhet var dåligt stångjärn bergsmännen levererade, emedan de icke kunde hålla sig med kunnigt folk och hade för små och lätta hammare, varjämte de slösade med träkol och skog.
Brukspatron Johan Angerstein
föddes i Thurbo och bodde där hela sin tid. Hans far var tysk och hade kommit till Sverige samtidigt med Henrik Hentzel. År 1695, då Johan Angerstein blev ensam ägare av Vikmanshyttan och Thurbo, verkställdes hammarskattetaxering, varvid stångjärntillverkningen för båda bruken beräknades till ca 150 ton per år, varav fyra femtedelar kom på Thurbo och en femtedel på Pinkhammaren i Vilkmanshyttan. Tackjärnet för båda bruken tillverkades i Vikmanshyttans masugn. Året därpå begärde brukspatron Angerstein, för att trygga träkolstillförseln till sina bruk att få disponera mot årlig s k rekognitionsavgift kronoallmänningen Skånmarken sydväst om Vikmanshyttan, omfattande omkring 1400 tunnland och myndighetgerna ställde sig välvilliga härtill under det att jordägarna i Bya och Tjärnan, Jälkarbyn, Norrhyttan, Vestanå, Vikmanshyttan, Byggningen, Vretbo och Holmbo yrkade att Skånmarken skulle förklaras för deras byskog, och det dröjde ända till år 1709 innan Bergskollegium kunde anslå egendomen till stöd åt Vilkmanshyttans masugn. Ett århundrade senare medgavs bruket rätt att köpa Skånmarken, och år 1830 bekräftades försäljningen, men åtskilliga försök ha under årens lopp gjorts av sockenbor att få egendomen skild från bruket, och den har även varit föremål för en motlion i första kammaren år 1920 av riksdagsman Ollas A Ericsson, men någon framgång ha dessa försök icke haft.
År 1698 köpte brukspatron Angerstein två tredjedelar i Bispbergs gruva och resten köpte landshövding Nils Gripenhielm i Falun, som två år dessförinnan hade köpt Nisshyttan. Bergsmännen hade farit fram så ovarsamt i gruvan att den hade rasat igen redan år 1674 och sedan dess legat så gott som öde, varför Bergstingsrätten höll auktion på den i Säter år 1698. De nya ägarna satte genast igång med upprensning och anlitade Christopher Polhem i Stjärnsund för iståndsättande av konstledningen för vattenuppfordringen. Polhems –konsten har naturligtvis under årens lopp reparerats och byggts om många gånger, men konstruktionen har bibehållits i stort sett, ännu tills moderna pumpverk inrättades för icke så länge sedan, och den kan alltjämt beskådas i Säters hembygdsmuseum vid Åsgårdarna.
Brukspatron Angerstein ägnade sig med intresse och energi åt sin bruksverksamhet och hade god förtjänst på den. Pinkhammaren flyttades år 1713 längre upp i Vikmanshytteån till den plats där den angersteinska smedjan nu ligger och fick därefter heta Vikmanshytte hammare. Samtidigt ökades smidesrättigheterna från ca 20 till ca 50 ton per år, varigenom sammanlagda kvantiteten stångjärn som fick smidas i Vkmanshyttan och Thurbo uppgick till ca 170 ton per år. Denna kvantitet är naturligtvis icke stor efter nutida förhållanden, men till följd av Sveriges monopolställning på världsmarknaden kunde priserna hållas uppe, och tillverkningskostnaderna vore låga, varför förtjänsten blev förhållandevis god. Johan Angerstein dog år 1716 70 år gammal, och hans änka, Elisabet Hentzel, bodde kvar i Thurbo till sin död år 1718.
Angersteinska arvingarna
Bruksverksamheten i Vikmanshyttan och Thurbo drevs efter brukspatron Angersteins död för arvingarnas gemensamma räkning ända till år 1747 och sonen Gustaf Angerstein blev brukspatron i Vikmanshyttan. Han föddes år 1686 i Thurbo och gifte sig 1714 med Anna Rycker, dotter till en förmögen handlande, Reinhold Rycker i Hedemora. En dotter till den gifte sig med Samuel Troilius, som var kyrkoherdeson från Stora Skedvi och blev ärkebiskop men även gjorde sig känd för hänsynslöshet i de sorgliga trolldomsprocesserna i Dalarna. Under Gustaf Angersteins tid inträdde Vikmanshyttebruken på stålområdet genom att vid Vikhyttan borta vid Garpenberg, där brukspatron Johan Angerstein hade försökt sig på koppartillverkning, år 1721 upptaga tillverkningen av Steyermarker-stål, den tidens bästa stål, av tackjärn från Vikmanshyttan. Stålbruket kallades omväxlande Vik, Trollbo och Olshyttan och tilldrog sig stort intresse samt ägnades åtskilliga sidor Emanuel Swedenborgs stora verk ”Om Järnet” som utkom år 1734, var jämte det har beskrivits av Cristopher Polhem och Carl von Linné efter besök där. Brukspatron Gustaf Angerstein dog år 1734, 48 år gammal, och den som var närmast till att övertaga skötseln av bruksverksamheten var hans yngre bror, kapten Anders Angerstein i Thurbo, född år 1694 och sedan år 1728 fri från sin officerstjänst vid Dalregementet.
År 1747 uppdelades bruken, varvid Vikmanshytte hammare samt en tredjedel i masugnen, två niondelar i Bispbergs gruva och hälften i Viks stålbruk tilldelades Gustaf Angersteins son, Johan Gustaf Angerstein, född år 1715 i Vikmanshyttan och efter utbildning i bergsbruk sysselsatt som bokhållare vid Bispbergs gruva sedan år 1738. På 1740-talet gifte han sig med Eva Charlotta Uhr, dotter till bruksägare Johan Uhr, som ägde Hammarby, Kungsgården och Gammalstilla bruk. Året efter bodelningen fick Vikmanshyttan sina smidesrättigheter nästan fördubblade till cirka 90 ton per år, och år 1750 beviljades tillstånd att anlägga en ny hammare där Degelverket nu ligger. Brukspatron Johan Gustaf Angerstein dog år 1758, och änkan gifte om sig med överste Fromhold von Greiss, som bosatte sig i Vikmanshyttan och i åtskilliga år ledde dess öden med hjälp av inspektorer, bland annat inspektor Gustaf Hedberg, som var gift med överstens styvdotter, Anna Kristina Angerstein. Viks stålbruk, där cirka 80 ton garvstål tillverkades årligen övertogs helt av Vikmanshyttan år 1762, och året därpå övertogs även halva Thurbo hammare (nedre härden).
Den siste Angerstein
År 1774 blev överste von Greiff styvson, Johan Fredrik Angerstein, som var född år 1753 i Vikmanshyttan och son till brukspatron Johan Gustaf Angerstein, myndig och började deltaga i bruksverksamheten, som han övertog vid styvfaderns död år 1783. Han gifte sig år 1791 med Gunilla Johanna Brandenburg, dotter till kommerserrådet Joakim Brandenburg, men hon avled tre år senare, och år 1795 gifte Angerstein om sig med Elisabet Katarina Ström i Falun. År 1796 fick han tillstånd att vid övre stångjärnshammaren anlägga tre spikhammare, en knipphammare och en klippsax för en årstillverkning av cirka 20 ton spik, cirka 20 ton knipp- band- och bultjärn samt cirka ett ton hästskor, hästskosöm, liar och yxor samt minskning av stångjärnssmidet med cirka tio ton, och år 1798 uppfördes på grund därav den s k Angersteinska smedjan med initialerna JAF (J: et har numera bortfallit) och årtalet 1798. Brukspatron Johan Fredrik Angerstein dog år 1801 och blev den siste i Vikmanshyttans och Thurbos historia med namnet Angerstein, och hans brorson, kammarherre Uno Reinholdsson Angerstein, som avled i Alvesta år 1874, var den siste i Sverige som bar detta namn.
Brukspatron Johan Fredrik Angersteins änka gifte år 1804 om sig med bergsrådet Robert Fredrik Petré i Hofors, och skötseln av Vikmanshyttan, Thurbo nedre härd och Viks stålbruk övertog hennes svåger, bergmästare Anders Eggertsson-Lundström, gift med brukspatron Johan Gustav Angersteins dotter, Katarina Helena till år 1810, då brukspatron Johan Fredrik Angersteins dotter, Johanna Charlotta Christina Angerstein, gifte med kammarherre Gustaf Adolf Friesendorff och de övertogo bruksverksamheten.
Kammarherre von Friesendorff var vid giftermålet 29 år och sedan år 1802 kapten i Dalregementet varifrån han tog avsked vid giftermålet och erhöll majors rang. Han tog genast på allvar itu med sin nya verksamhet som brukspatron i Vikmanshyttan och övertog redan första året även Thurbo övre härd, så att hela Thurbo återförenades med Vikmanshyttan under samma ägare. Samtidigt begärde han tillstånd att sätta igång en av spikhammarna som bergmästare Lundström hade nedlagt och tre år senare var hela manufakturverket i Angersteinska smedjan åter i full drift. Masugnen försågs med ny pipa år 1811, varigenom tackjärnstillverkningen kunde ökas till cirka 500 ton per år, rostgroparna och bokarverket där malmstyckena sönderslogos, reparerades och tillverkning av gjutna smidesstäd upptogs. År 1813 köptes även Nyhyttan, men den där sedan länge nedlagda järntillverkningen återpptogs icke. Emellertid avled kammarherre von Friesendorff år 1814, endast 43 år gammal, och makarnas två barn, en pojke och en flicka, hade dött redan dessförinnan.
År 1820 gifte änkan om sig med Gustaf Alexander Leijonhufvud.
Baron Leijonhufvud var född år 1782 i Nykvarn, vars bruk hans far ägde, och hade som officer deltagit i fälttåg i Pommern, Finland, Tyskland och Norge men tog avsked år 1822 som major i Armén och utnämndes samma år till överstelöjtnant. Under hans tid började de nya engelska järnframställningsmetoderna, baserade på stenkol som ersättning för träkol, hota Sveriges monopolställning, och bruksverksamheten i Vikmanshyttan och Thurbo torde under hans tid knappast ha lämnat någon vinst. År 1830 sålde han därför alltsammans till grosshandlare Otto Friedrich Ulff i Stockholm, och därmed lämnade Vikmanshyttan släkten Angerstein, som hade i ungefär hundrafemtio år ägt Vikmanshyttan och Thurbo.