Stålverket i Vikmanshyttan skall nu byggas ut ännu mer

Kanske inget bra ordspråk i sammanhanget, men man kan kanske i alla fall uttrycka sig så. Prognoserna – eller drömmarna – innehöll god framtidstro men skulle sluta så illa…

Det handlar om den gamla stålindustrin vars ansvariga menade att nu skulle moderniseringar komma till stånd som skulle resultera i förhöjd produktion. Och därmed fler arbetstillfällen, inte mindre än ett par hundra anställda.

I en artikelserie i länstidningen Dala-Demokraten i februari månad 1961 uttalade sig chefen för Wikmanshytte Bruk, Ture Omberg, i ”ganska ljusa ordalag”.

I sanningens namn gjordes en del insatser för att leva upp till drömmarna, i mitten av 60-talet rullade hjulen på rätt bra och arbetsstyrkan var högre än någonsin, drygt 1000 personer totalt. Men vad som ”lurade bakom hörnet” var ett fåtal som kände till, eller anade. Vi höll fortfarande till i 60-talet, den första ”bomben” slog ner under decenniets andra hälft. Stora Kopparberg ”köpte” Wikmanshytte Bruk och omöjlig allians sattes i verket, samgåendet med Söderfors Bruk. Många fick stryka på foten, de anställda i Vikmanshyttan allra mest och flest.

Knappt tio år senare fanns inte den gamla industrin kvar, i gamla anrika Vikmanshyttan. Med undantag för norra Europas kallvalsverk som försåldes för några spottstyvrar.

Det blev en sorti som kändes. Många frågade sig varför det ”behövde” gå så illa. De där prognoserna som disponent Omberg var pappa till i början av 1960-talet visade sig inte särskilt mycket värda.

Ja, det kändes ont, det var på vippen att de anställda skämdes över vad som inträffat. Men det var också fel, en oerhörd stolthet var i stället berättigad.

Det mest självklara framstod så småningom: Vikmanshyttan både som industri och samhället blir aldrig sig likt mera. Såret läks aldrig riktigt!