Först av allt, ättlingen Erik Ulff har sammanfattat släktens historia på ett mycket överskådligt och intresseväckande sätt. Här nedan återges ett avsnitt som beskriver tiden då Carl Reinhold övertar ansvaret för verksamheterna efter fader Otto Friedrichs död:

Efter faderns bortgång blev Carl Reinholds moder Loise den verkliga ägaren till bruksegendomarna, men Carl Reinhold fortsatte att sköta det hela som bruksinspektor, till dess att modern överlät hela rörelsen på sina elva barn den 1 november 1849. De bildade ett slags bolag för Intressenterna i Thurbo och Wikmanshytte Bruks och Landtegendomar med alla därunder lydande lägenheter. Vid detta sammanträde beslöts enligt det därvid upprättade protokollet, att egendomarna skulle skötas av en på Wikmanshyttan bosatt disponent, och utsåg Carl Reinhold till denna befattning.

Brukspatronsläkten Ulff hade sina rötter i den svenska huvudstaden, även om vissa kontakter fanns med tyska Lybeck. Det var inte bara järn- och stålhanteringen som intresserade. Man var också involverade i svensk porslinsindustri, i Rörstrand. Carl Reinhold Ulffs far, Otto Friedrich (1780–1848) titulerade sig både grosshandlare och brukspatron.

Carl Reinhold Ulff

BRUKSDISPONENT 1849

Sonen Carl Reinhold (1819–1892) fick ansvaret att att utveckla järn- och stålindustrin i Vikmanshyttan. Denne anställdes som bruksinspektör efter studier som bokhållare i Munkfors 1840–42 , i Falu bergsskola 1843–44 och som stipendiat på Jernkontoret i Stockholm 1845–48. När fadern avlidit 1848 bildades ett bolag för industrin i Vikmanshyttan och Thurbo, inklusive lantegendomarna.

Till en början var den nyblivne disponenten hårt styrd av dåvarande regler och förordningar. När dessa efter hand förenklades fick också chefen större möjligheter att själv styra och ställa.

Väl utbildad för sitt yrke och med god blick för vad som skulle göras, gick han in för nya produktionsgrenar. Självfallet hade stålet en framskjuten plats när bispbergsmalmen fanns som råvara. Han tog ett djärvt initiativ då han ville införa tillverkningen av degelstål, uppfunnet av den österrikiske militären Franz von Uchatius.

AKTIV MARKNADSFÖRARE

Samtidigt bedrev Ulff med stor energi sin reklam. Han delade ut provstänger av CRU-stålet och sände ut serviceingenjörer till de mekaniska verkstäderna. Vid möten med bruksfolk och vid utställningar visades stålet och/eller färdiga produkter därav. Gruvsläggor och myntstampar nämns som specialprodukter. År 1867 var Vikmanshyttan med på världsutställningen i Paris, vidare vid Wienutställningen 6 år senare då uppfinnaren von Uchatius själv medverkade.

Den unge bruksdisponenten gjorde således genom införandet och utvecklingen av degelstålsfabrikationen en betående insats. En snillrik idé av en snillrik fältmarskalk och en brukspatronson. Det vikmanshyttska verktygsstålet blev världsledande och tillverkningen var igång så långt fram i tiden som till år 1944.

ENERGISK TROTS OHÄLSA

Carl Reinholds insikter inskränkte sig inte enbart till stålhantering. Även skogs- och lanthushållningen blev föremål för hans intresse och arbete. Han måste ha ägt inte bara en god blick för vad som låg i tiden och för vad som komma skulle, utan också en föredömlig energi och framgångsrikt ledarskap. Detta i trots av att han tidigt träffades av ohälsa som väsentligt hämmade arbetsförmågan. Carl Reinhold drabbades av ett slaganfall med begränsad rörlighet som resultat.

Förlamningen tilltog med åren och därtill en molande smärta. På äldre dagar behövde han daglig assistans, både i arbetet och fritiden. 1870-talets järnkris tillsammans med nämnda ohälsa medverkade till att verksamheten avyttrades till Larsbo-Norns AB 1875 – ett beslut som helt klart togs med tungt hjärta under stor vånda.

Vikmanshyttans förste disponent – tillika den till synes mest framsynte och framgångsrike – levde ytterligare femton år som stockholmare. Han gick bort den 8 juli 1890 på grund av ett nytt slaganfall.