Så här berättade hembygdskännaren Emil Forsberg:

”Vid gjutugnarna som eldades med rå ved av furu, blev det mycket tjärbildning, så kallat tjärvatten. Detta kördes bort och tömde i djupa gropar vid Knåsen, bakom den gamla grindstugan. Den som körde tjärvattnet kallades för Granbo-Johan och hans svarta häst lystrade till namnet Niger. Vi pojkar bar alltid en viss respekt för dess tjärgropar, vi tyckte dom såg så svarta och kusliga ut.

Den råa furuveden användes som bränsle därför att den bildade rikligt med gas. Det var bönder som levererade veden från egna skogar. Betalningen var 2.50 kronor per kubikmeter.

Som bränsle användes även mycket bränntorv vid industrin. Torven togs i en mosse, Nyängarna, väster om Vikmanshyttesjön. Den grävdes upp för hand, tippades i en roterande blandare som drogs av en ångmaskin. Där blandades torven med vatten tills den fick lagom konsistens, varefter massan kördes ut på åkrarna. I särskilda formar av trä fick den sedan sin fason, varje torva blev 5 x 15 x 25 centimeter. När torvorna legat på marken någon dag, skulle de resas. Detta arbete utförde vi pojkar på ackord. Vi fick 10 öre per tusen! Fyra torvor restes på lut mot varandra och den femte lades ovanpå som tak. När sedan torven var torr kördes den med skottkärror in i befintliga torvlador. Och därifrån fraktades torven på vintern till Bruket.

Vi ungdomar fick även gå i skogen och samla kvist, som höggs upp till småved. För denna huggning har vi tre öre per hektoliter, eller 30 öre kubiken.”

Och detta skedde när 1900-talet var ungt…