Vi vill gärna förmedla lite smidesfakta, några lösryckta tekniska informationer om vikmanshyttestålets behandling i brukssmedjan. Mycket av rutiner och hjälp-medel var av traditionellt slag. Sedermera utvecklades förstås smidestekniken med efterlängtad hjälp, främst genom anskaffandet av en manipulator. Hanteringen blev då både effektivare och ”mänskligare” framförallt för smederna.

Följande text är alltså av tekniskt slag. Initierade ”klarar budskapet” medan för andra är det rena grekiskan – men likväl ett historiskt dokument, vars innehåll är hämtat från den gamla, mycket erkända smedjan i Vikmanshyttan.

SMIDESVERKTYG
Vid smidning av göt och ämnen användes en mängd olika tångtyper. Tängerna var nödvändiga för transport från ugn till hammare och för att under smidning hålla i, styra och vända götet eller ämnet. Smidningen av göt skedde så att götet drogs ut ur ugnen och fram på ett så kallat vällbord. Här sattes tången på. Med en transportanordning, en krok upphängd i en rälsgående vagn, fraktades det glödande götet till hammaren för smidning,

Vid hammaren fick både göt och smidestång ligga i en höj- och sänkbar grimma (kätting) från en smideskran (svängkran). Smederna kunde härvid manövrera götet efter behov och smida det till önskad form.

Smidning från ämne till färdig stång skedde på liknande sätt.

Göttängerna var avpassade efter befintliga göttyper. Det fanns dylika tänger där det behövdes upp till tre starka karlar för att lyfta dem.

KROKTÄNGER
Kroktänger användes vid handsmide av ringar, rullar, stansar (kub) och dylikt. Det vill säga ämnen som inte kunde hållas med en ämnestång. Vikter upp till 150 kg smiddes i regel av en smed, för vikter därutöver av två smeder och hjälpare. Stansar (rektangelformiga) smiddes i vikter upp till 600 – 700 kg. Kutsar med hål och ringar tillverkades i många varianter, från små vikter till vikter på hundratals kilon.

HUGGJÄRN
Vid götsmide höggs sjunket bort med ett huggjärn i hammaren. Ämnet kunde med huggjärnet delas eller huggas till beräknade vikter. Det fanns stora och små huggjärn. Att smida sig en bra huggjärn var något av en finess. Järnet skulle gå rakt och lossa efter varje slag så att egget ej glödgades. Vid smide från göt till ämnen eller från ämne till färdigt användes så kallade smidestolkar.

Smederna tillverkade sina tolkar själva av plåtremsor, där måttet klipptes som en hack i plåten. Under smidningen användes tolken med jämna mellanrum för att komma fram till rätt dimension.

VERKTYGSSMIDET
Smidning och pressning av hammare förekom fram till 1950-talet. Det fanns skickliga verktygssmeder som smidde en hel del olika hammare, korpar, mejslar med mera. Varje tillverkning stämplades med en CRU-stämpel. Även initialerna av tillverkaren (smeden) kunde stämplas in.

RINGSMIDE
Ämnet smiddes först till en rund bricka eller cylindriskt ämne. Sedan hålslogs ringämnet med ett håldorn. Hålet kunde vidgas genom att flera dorn med ökande diameter drevs in. Vid stora ringhål smiddes ringen över en i ett stativ liggande dorn under hammaren.

MÄRKNING AV STÅL
Varje ämne eller färdig produkt stämplades med kvalitetsnummer. Stämpeln slogs in i det varma stålet. Man övertygade sig om att numret var läsbart genom att trycka hammarskaftet mot det heta stålet. Den uppkomna lågan gav gott lyse.

SMEDFÖRSKINN
Smedyrket krävde inte bara muskelkraft utan vid smide av tunga föremål måste smedens hela kroppstyngd utnyttjas för att placera hetan på rätt plats under hammaren. Till skydd mot verktygets hårda kanter och mot stötar och slag bar smederna förskinn av tjockläder.