Kolhuset

Efter kriget blev det snabbt förändringar på de flesta områden inom bruket. Transporterna, som nästan uteslutande skett med hästdragna fordon, började motoriseras. Hästarna i det stora bruksstallet blev färre och färre medan traktorer och lastbilar blev allt vanligare. I martinverket elektrifierades alla ugnar- Brännolja blev tillgänglig och billig och fick ersätta kolet vid ångpannorna. De höga fabriksskorstenarna, som varit nödvändiga vid koleldning, behövdes inte längre.

Skorstenen vid martinugnen var den största som revs. Arbetet utfördes varsamt och säkert av en murare. Uppifrån skorstenens krön knackade han loss tegelsten eller tegelsten, varv för varv. Teglet släppte han ner inuti skorstenen. Därnere togs stenarna om hand nästan oskadda. Det var en bra metod för återanvändning, men ack så tidsödande! Därför tog man till mera radikala metoder när skorstenen vid smedjan skulle bort.

Någon i bruksledningen, förmodligen med militär bakgrund, lyckades få ett ingenjörskompani från Dalregementet i Falun att åta sig nedtagningen av den skorstenen. Det skulle göras modernt och rationellt. Man skulle helt enkelt fälla den. Eftersom den stod mitt i fabriksområdet skulle den också bringas att falla i en bestämd riktning, där det inte fanns några byggnader. Däremot fanns det byggnader åt andra håll. Med hjälp av en sprängladdning skulle man därför slå upp ett fällspår i skorstenens bas. För ett ingenjörskompani var ett sådant uppdrag en enkel sak, menade man.

Jag gick i folkskolan den varma sommardag i slutet av 1940-talet när skorstenens öde skulle beseglas. Alla i klassen visste att fällningen skulle ske. Vi fick naturligtvis inte ledigt för att titta på. Ingen kunde heller ge exakt tidsbesked för evenemanget, så alla elever var på helspänn. Under lektionerna och på rasterna höll vi skarp utkik ner mot skorstenen.

Dagen led och ingenting hände, men så plötsligt hördes en smäll som fick fönsterrutorna att skallra. Hela klassen rusade till fönstren och tittade mot järnverket. Därnerifrån steg ett rök- och dammoln av Hiroshimaform mot himlen. Solen förmörkades och fåglarna slutade sjunga. En lång stund rådde domedagsstämning. Så återgick allt till det normala och vi tvingades tillbaka till skolarbetet igen.

Det visade sig senare att den laddning de skjutglada soldaterna apterat var på tok för stor. Det talades om många kilo trotyl då det kanske räckt med några hekto. Ögonvittnen berättade hur hela skorstenen lyft som en projektil och farit rätt upp i luften. Sedan föll den tillbaka i en oformlig hög av tegelskärvor, grus och damm på samma plats som den startat från. Hundratals fönsterrutor krossades och under sekler samlat sot och damm blästes upp från byggnadernas skrymslen och vrår.

I kolhuset arbetade vid den tiden Kalle Svensson med att lämpa kol. Han var en lätt efterbliven, eller genial, livsfilosof, som bodde i torpet Holmbo med sina sju katter. Kalle hade mycket bestämda uppfattningar om det mesta och i synnerhet om ”fjärsman Nilsson”. Det var nämligen dennes plikt att överlämna de stämningar för fylleriförseelser som Kalle begick, de flesta i stan´n, på hemmaplan klarade han sig vanligtvis ifrån lagens uppvaktning.

På lördagarna drack Kalle lättöl, så kallad Ljusa, blandad med hårvatten. Det var vad han hade att tillgå, för han var naturligtvis inte betrodd att inneha motbok. Ofta satt han på Folkans kafé och blandade då hårvattnet i sitt kaffe. Han skummade av fettet med skeden och drack blandningen med välbehag, blev först full och argsint, sedan sentimental och snäll. Vid det stadiet brukade han, om han kunde, ta sig hem för att mata sina katter. Vid sådana tillfällen vankades det grädde och strömming. Katterna hade Kalle rationellt döpt från ”Ettan” till och med ”Sjuan”. Kalle höll långa utläggningar om deras förehavanden och han framhöll ofta vad katterna ansåg om saker och ting.

I torpets förstuga hade Kalle en stor tunna i vilken han samlade frukter från sin trädgård. Det var äpplen, päron, krikon, vinbär, jordgubbar och annat som han sedan satte till jäsning. Det gjorde han genom att slå svagdricka, socker och vatten samt tillsätta jäst. Efter en tid blev det en förfärlig ”bultdricka” som han sedan livnärde sig på större delen av hösten.

Det var väl inte så många arbeten Kalle kunde sköta, men det arbete som låg inom hans förmåga skötte han plikttroget och med stolthet. Han var inte drucken under arbetstid. Den här dagen var han som sagt på sin arbetsplats i kolhuset. Där arbetade han ensam, helt ovetande om den förestående sprängningen inte så långt därifrån. Det stora huset var en träkonstruktion byggde med stora mellanrum mellan väggarnas bräder, för att skapa god ventilation och torkning av träkolet, som förvarades där. Mycket koldamm hade samlats på bjälkar och bräder. Vid den stora smällen frigjordes allt detta damm och omvärvde kolhuset och dess omnejd i ett svart malm, som låg kvar en lång stund.

Ingen tänkte väl närmare på Kalle förrän han så småningom kom stapplande ut ur molnet. Svart som själve fan, med ögonen intensivt rödsprängda av dammet, spottande och fräsande och ömsom svärjande och ömsom åkallande alla himmelska makter, var han en fascinerande syn. Det dröjde en lång stund innan någon vågade närma sig och ta hand om honom. Det sägs att Kalle hade en lång period av nykterhet efteråt. Han gick aldrig tillbaka till kolhuset.

Den från början så rationella rivningen av skorsten fick alltså ett helt annat resultat. Visserligen var själva rivningen snabb och effektiv, men allt övrigt var inte så mycket. Förutom kostnaden för alla urblåsta fönster blev det ett svårt och långvarigt arbete att få fort den sammanpackade högen av skorstensresterna. Det fanns inte många hela tegel att ta tillvara. Men ett minne för livet är det!