Tänk om de gamla smederna vid Wikmanshytte Bruk vaknade till liv ur sina gravar, steg upp och fick se hur bruksindustrin och dess anställda har det idag. Nu för tiden i en arbetsmiljö och sanitära utrymmen som den gamle smeden inte i sin vildaste fantasi kunde drömma om. Det sägs att många av dåtidens smeder enbart tvättade sig till de större helgerna, föraktade kragar och slipsar och ansåg att dylikt hörde herremännen till. Den här senaste utsagan verkar nog rätt så överdriven, men förhållandena har säkert ändrats; som natt-och-dag.
Man kan spinna dessa undrandets trådar hur långt som helst. Några av dem som ännu lever kvar och nu upplever drägligare levnadsstandard kan berätta om verkligheten i forna tiders arbetsliv.
Interiör från smedjan.
Runt 1920 räcktes praktiskt taget allt stål i smedjan. Kunderna var vana att få ett förstklassigt, homogent stål som vikmanshyttesmederna hade bearbetat under hamrarna.
Trots valsverkets tillkomst var det flera köpare som särskilt angav ”smitt stål” i sina beställningar.
Degelstålverket var också i full verksamhet och låg i anslutning till smedjan, varför personalen uppgick till mellan 60 och 70 personer.
Även redskapssmidet var stort, med tillverkning av hammare och släggor som specialitet. Tyvärr lades denna tillverkning ner då det hävdades dålig lönsamhet. Det fanns dock de som menade att hammartillverkningen verkligen fyllde sin plats bland smidda produkter.
Produktionen uppgick till bortåt 100 ton i månaden. Sedan valsverket övertagit tillverkningen av en stor del av stångmaterialet kvarstod det så kallade maskinsmidet. De ömtåligare och höglegerade stålkvaliteten måste dock alltjämt smidas. Stans- och pressverktyg, axlar och fartygsventiler utgjorde en stor del av bolagets produktion på 1920–30-talen.
Arbetarstammens aristokrater återfanns bland smederna. Det ansågs vara mycket förnämligt att bli s.k. räckare. Det behövdes kraftkarlar för jobbet, men också sinne för ett tekniskt utfört arbete. Det var inga problem att rekrytera unga brukspojkar till smedjan. De fick tjänstgöra som hantlangare och regulerare i stor utsträckning. Och så fick det unga gardet lära sig en behövlig arbetsdiciplin.
Smedjan
Det kan vara intressant att veta hur skiftgången gick till.
På söndagarna, då arbetet började klockan 21 och skiftet pågick till klockan 5 på måndagsmorgonen, inledde arbetsveckan.
Detta schema gällde också för lärlingarna.
Efter vila i hemmet på förmiddagen till klockan 13 var de redo att påbörja sitt andra skift samma dygn, som varade till klockan 21 på kvällen.
Följande natt fick ungdomarna vila för att redan klockan 5 tisdag morgon återigen börja jobbet. På det sättet med åtta timmars arbete och åtta timmars vila pågick skiftgången hela veckan till lördag kväll.
Det hör till saken att förtjänsten var betydligt högre än andra yrkesgruppers. En viss utjämning noterades emellertid längre fram på 1900-talet.
Ett utmärkande drag hos smederna var deras pliktkänsla, samvetsgrannhet och kunskap men också arbetsglädje och humor. Trots hårt jobb uppnådde de flesta smederna oftast hög ålder.
Det berättas många roliga historier om smederna, om deras karaktäristiska leverne, som många gånger innehöll massor av vanor – eller ovanor – som med dagens mått mätt är ganska svårbegripliga. Så till exempel fanns det smeder som under arbetets gång inte kunde undvara en kaffekask. Men här ska inte tvivel få förekomma, vikmanshyttesmederna var mycket skötsamma. Att nyssnämnda kask blev aktuell efter avslutat arbete på lördagskvällen var så gott som obligatoriskt, men det är ju en annan historia.
Denna lilla historiska återblick från första hälften av det förra århundradet speglar något så när forna tiders arbetsvillkor. Vid semestern år 1977 var smidesarbetet till ända i Vikmanshyttan – och bara av historiskt värde och innehåll!