I våra gömmor har vi hittat ett fotografi som förbryllar oss en hel del. På den avbildade platta stålstången finns stämpeln CRU SJELFHÄRDANDE. Av stavningen att döma rör det sig om ett mycket gammalt förfarande som ingalunda var giltigt i modern tid, eller…?

CRU Sjelfhärdande

Inte heller den gamle skicklige före detta värmebehandlaren vid Bruket, Eskil Elg, hade hört talas om något slikt. Däremot kan han det mesta om bruklig värmebehandling. Det höglegerade stålet härdades i olja. Det rostfri kromnickelstålet under 15 mm vattenhärdades medan grövre dimensioner också det härdades i olja.

Men sjelfhärdande vikmanshyttestål ??

FÖRBRYLLANDE UPPTÄCKT

I början av 1960-talet dök plötsligt en bit av en stålstång dök upp på Brukets laboratorium. Efter analys och ingående efterforskningar konstaterades att stålet var från slutet av 1800-talet. Det hade följaktligen runnit mycket vatten i Vikmanshytteån mellan tillverkningsåret och nämnda upptäckt och ingen levande anställd, inte ens de äldsta veteranerna kände till stålkvaliteten ifråga.

I en priskurant från år 1894 med beskrivningar av de stålsorter Wikmanshytte Bruk vid den tiden tillverkade, står dock följande text att läsa:

”Volframstål erhåller allt efter dess större halt af volfram en mer och mer framträdande hårdhet redan i härdadt tillstånd (naturhårdhet). Då volframhalten uppgår till ca 8 % och vid en samtidigt hög kolhalt är det såsom ohärdadt af samma hårdhet som härdadt vanligt verktygsstål, och utför då det s.k. sjelfhärdande – eller Mushet-stålet. Har som sådant hufvudsakligast användning till svarf- och hyfvelstål, der härdning sålunda aldrig behöver ifrågakomma, hvarigenom alla olägenheter af härdsprickor etc., som så lätt medfölja denna operation, helt och hållet undvikes.”

Självklar bruksansvisning, eller hur?