Man skrev år 1918 och världskriget led mot sitt slut. Många företagsamma insdustriledare ansåg med full rätt att det nu gällde att försöka förvärva bruk som försåg moderbolaget med nödvändiga ingredienser för den egna tillverkningen. Tillgången på dylika produkter skulle då vara tryggad!

Ledande herrar hos AB Scania-Vabis tänkte så och deras planer förverkligades med köpet av Larsbo-Norns AB. Larsbo-Norneran var slut men hade i alla fall varat i drygt fyra decennier. Av dessa år präglades speciellt åren från sekelskiftet och framåt av en stark expansion i Vikmanshyttan.

Martinen

Bergsingenjör Folke Sandelin blev den nye brukschefen. I samma veva avvecklades det gamla Larsbo Bruk med Barkens Sågverks AB som köpare. Det skulle snart visa sig att försäljningen av Larsbo inverkade negativt på det nya bolagets ställning.

När så bolaget också förlorade SKF som kund sjönk omsättningssiffrorna markant. Konjunkturerna var emellertid goda och det tidigare påbörjade valsverksbygget fördes i hamn.

Det dröjde inte länge förän det blev sämre tider och det nya valsverket hann inte tas i bruk medan högkonjunkturen varade. Bruksjärnvägen mellan Vikmanshyttan och Thurbo blev klar liksom en labortoriebyggnad samt några arbetarbostäder.

Ytterligare en konjunktursvacka uppenbarade sig och det blev stora problem att hålla bruksdriften igång. Vid årsskiftet 1920–21 var bolaget tvunget att begära sig i konkurs. Och i slutet av sistnämnda år konstituerades ett nytt bolag, Wikmanshytte Bruks Aktiebolag.