Det var fråga om gevärspipmaterial – och det gällde tiden omkring 1830. Råmaterialet från Carl Gustafs stads Krono Gewärsfactori utgjordes av välljärn i form av så kallade pipplåtar. Dessa lindandes på en dorn och välldes ihop till rör under hammare. Den huvudsakliga leverantören var Nyby Bruk, men även andra tillverkare fanns, exempelvis Söderfors, Lesjöfors, Bofors och till med Thurbo.

I slutet av 1860-talet gjordes prov i avsikt att utröna bearbetbarheten hos massiva pipämnen av bessemerstål och degelgjutstål i jämförelse med hålade ämnen, valsade över dorn – en ny metod som tagits fram vid Fagersta. Wikmanshyttan var med på ett hörn då det gällde dessa borrade pipämnen. Materialet var gjutstål med fint gry i brottytan och alla piporna tycktes ha samma hårdhet.

Men det blev Fagersta som drog längsta strået. De hålade ämnena blev utan konkurrens de lättast hanterbara i tillverkningen. Dagsproduktionen kunde uppgå till 35-40 pipor, medan borrningen av massiva ämnen endast gav upp till 4 pipor dagligen.

År 1873 levererade Fagersta omkring 30.000 pipämnen till ovannämnda gevärsfaktori. Men gamla Wikmanshyttan hade ändå visat att Carl Reinhold Ulff & Co var på alerten…