Drygt ett hundra år tillbaka i tiden var Brukets lantbruk av imponerande storlek. Förutom ett par tiotal hästar fanns lika många oxar. Ibland lånades dragarna ut för tjänster i industrin och skogsbruket, men största nyttan åstadkoms utan tvivel inom lantbrukets domäner.

Oxarna var i allmänhet lugna och fromma djur. Men för den skull kunde de inte drivas hur som helst. Det gällde att lära sig djurens vanor och små egenheter för att arbetet skulle gå utan missöden.

VISSTE NÄR SKIFTET VAR ÖVER

Vällingklockan, som ringde vid arbetstidens början och slut samt till middagsvila, spelade en viktig roll i dåtidens lantbruksarbete. Människorna kände naturligtvis till ringningens betydelse och innebörd, men även oxarna lärde sig. Då klockan ljöd fanns ingen möjlighet att driva oxarna längre. De vände helt sonika om och gick hem, oavsett var de befann sig!

Detta säregna beteende kunde ibland leda till egendomliga situationer. Både körare, dragare och last kund hamna i närmaste dike eller rent av i bruksåns vatten. Inte ens den mest bestämde körkarlen kunde ändra på oxarnas hemlängtan vid sådana tillfällen.

STRÄVSAMMA DJUR

Det har berättats att vissa oxar var mycket okänsliga och hårdkörda. Fastän det ansågs som djurplågeri fästes tömmarna om öronen på djuren, som då genast blev mera lättstyrda. Dessbättre behövde man inte vidta sådana åtgärder alltför ofta.

Vintertid användes oxarna i skogsbruket, exempelvis vid avverkningarna på bolagsskogen. Där terrängen var oländig, ibland bergig eller sank, var oxarna till stor nytta. Att forna tiders lantarbetare ofta slet ont under långa arbetsdagar är väl dokumenterat men också deras djur hade det minst sagt strävsamt.

Väster om Vikmanshyttesjön, i den så kallade Stuthagen, fick de unga ännu ej inkörda oxarna, tillbringa somrarna på bete.

Oxarnas tid i Vikmanshyttan var i stort förbi i början av 1890-talet. Då var det hästarnas tur att helt ta över körslorna.