Skånmarken till vänster i illustrationen
Vid slutet av 1600-talet, då brukspatron Johan Angerstein ägde Wikmanshyttan (och även Thurbo bruk), uppstod stridigheter kring sockenallmänningen Skånmarken.
Brukspatron Angerstein anhöll nämligen hos Bergskollegium om att Skånmarken skulle upplåtas till bruken. Villkoret att driva hyttan i Wikmanshyttan vidare var att den försörjdes med kol från egna skogar.
Det visade sig snart vara ett ytterst känsligt spörsmål. Inför en kommande undersökning som leddes av dåvarande landshövdingen Gripenhielm upprättades en karta över Skånmarken för att komma fram till skogens egenskaper av allmänning.
Vid denna genomgång yrkade jordägarna i Jälkarbyn, Norrhyttan, Västanå, Vikmanshyttan, Byggningen, Vretbo, Byn med Tjärnan och Holmbo i Finsta fjärding (av Hedemora socken) att hela Skånmarken måtte förklaras vara deras byaskog.
De aktuella jordägarna gick till sist förlorande ur tvisten mot myndiga myndig-heter (svårt att rå på makten även på den tiden, kan kanske vår kommentar bli.).
Under åberopande av bestämmelserna i 163 års skogsordning förklarade näm-ligen häradsrätten i dom den 21 september 1707 att all den skogsmark som låg dessa byar och hemman närmast skulle vederbörligen revas och hemmen till-skiftas erforderlig fyllnadsanslag i skogen, men att övrig mark skulle förbehållas K. Majt. och Kronan, under allmänningrätt, Skånmarken hade av ålder varit en Kronans allmänning, var lagmannarättens mening, och skulle vara fortsättnings-vis.
Och denna dom vann laga rätt. ”Bergskollegium anslog genom resolution skogstrakten till understöd för Wikmanshyttehyttan” – med andra ord kunde driften vid bruksanläggningen från denna stund räddas för överskådlig framtid.
Ett undantag noterades emellertid, och till jordägarnas fördel – den gamla texten lyder i detta avseende: de som av ålder haft ängsröjningen och fäbodar, som Sprättbo, Jälbo och Norrhyttan, och de vid Skånan skulle vid deras obe-hindrade nyttjande bibehållas men utan rätt att göra flera intagor eller åverka skogen.
Under 1800-talet då fem fäbodställen förekommer gjordes nya regleringar i akt och mening att leva upp till dåtida förhållanden och bestämmelser. Men det är, eller rättare sagt var en senare historia.
(Skånmarken, Skåns, var/är belägen en dryg kilometer SSÖ sjön Gessan)
Skånmarkens omfattning
begränsas i norr av sjöarna Gessan och Acktjärn , norr därom går den gamla marken ”Byakilen” upp till vägen Vikmanshyttan – Lerviken. Skånmarkens sydgräns är sjön Stora Norn, västgränsen är gränsen mellan Hedemora och Säter, östgränsen i stort sett landsvägen Nyhyttan – Norn. eller rättare sagt ännu en bit till sjöarna Grycken och Kalven.
På Skånmarken har funnits följande fäbodar: Sprättbo och Mattsbo (yngre) på var sin sida av östra Ulftjärn, Gälbo vid ån eller bäcken mellan Trehörningarna och Svarttjärn 900 m västsydväst sjön Stensan, Skåns och Tjärna samt Norrhytte fäbodar. Dessutom anlades, troligtvis utan lov, Smulbo fäbod omkring 1715 vid den stig som från Nornvägen leder till Mattsbo ungefär där den på 1920-talet torvtäkten låg.