Gunnar Borg

(texten hämtad från ett yrkesreportage ur tidningen Metallarbetaren , nr 11-12 1951, författad av signaturen Dawson)

Tänk om de gamla smederna på Vikmanshytte Bruk vaknade och steg upp ur sina gravar och fick se hur smederna har det nu för tiden. Hur de efter avslutat arbete vid sina ånghammare går till brukets moderna tvätthall och tvättar av sig sot och damm och sedan i krage och slips beger sig till hemmet. – de gamla smederna som bara tvättade sig till de större helger och föraktade kragar och slipsar att slikt hörde herremän till, sa knippsmeden Gunnar Borg när vi å dragande kall och arbetets vägnar besökte Vikmanshyttan en smällkall vinterdag för att göra yrkesreportage.

Ja, man undrar vad de gamla smederna – brukets arbetarsocietet – skulle säga. Om de, fick se utvecklingen och konstatera framstegen, bättre betalning , bättre social ställning, bättre bostäder, organisationsrätt, med vilken man kan få till stånd avtal med arbetsgivaren och slippa ta emot diktat. Eller om de fick se att ungdomen inte alls strävar efter att bli smeder, att yrket visserligen är respekterat men kanske inte så mycket mer än andra osv. Ja, man kan spinna dessa undrandens trådar nästa hur långt som helst, men bara ana sig till hur de hedervärda smederna skulle reagera.

Gunnar Borg är född 1896 i Vikmanshyttan. Fadern kom från Molkom 1867, gifte sig med en vikmanshyttetös och fick 13 pigga och rosiga ungar. Fyra av brödraskaran blev smeder liksom sin far och för resten liksom farfar och farfarsfar.

Gunnar fick följa fadern till smedjan år 1909, sedan en äldre bror blivit sin egen smedmästare. År 1918 blev också Gunnar smed vid bruket. Vi tror säkert att Borg burit upp släktens smedtraditioner med heder.

På Vikmanshytte bruk har man en stor smedja med tio ånghammare. Där tillverkar man kvalitetsstål och lägger särskilt an på snabbstål, såsom svarvstål, borrstål, frässtål etc. Borg och de andra smederna får alltså hålla sig till legeringsstål, som är alltför hårt för valsverket och därför kräver en strängt individuell behandling. Och den behandlingen såg vi Borg sköta om på ett mästerligt sätt.

De ämnen som Gunnar Borg har att bearbeta i sin ånghammare varierar naturligtvis i storlek och vikt. Men han håller sig mestadels till mindre ämnen allt efter styckets storlek. Vanlig vikt är annars 25 kg och ämnena är ungefär 1.5 meter långa. Dessa hugges i lämpliga storlekar och smides ut i stänger från 4-5 mm till 20 mm, fyrkant, sexkant och åttkant, runt eller platt, allt efter kundens önskan.

Borgs hammare är som vi sade av den mindre sorten, utan att därför vara mindre effektiv. Dess hammarhuvud hamrar på med ända till 300 slag i minuten. Hastigheten regleras av en pojke, som mycket riktigt kallas regleraren. Ja, det är förstås Borg som reglerar farten – indirekt. Med små nästan omärkliga tecken med huvudet ger han regleraren vink om att öka farten, minska den eller slå ifrån. En nickning framåt – öka takten, en vridning till höger – sakta och en hakhöjning – stanna. Och samspelet mellan smeden och regleraren är finfint.

Strax intill hammaren står en oljeeldad vällugn och ujr dess gap plockar Borg med tång ut sina ämnen. Sedan gäller det att hålla fart och smida stålet medan det är smidbart. Regleraren får tecken att sätta i gång hammaren, drar ut startspaken, eller dammbordet som den kallas sedan vatthamrarnas tid, och hammaren sätter i gång. Det blir högsta fart från början då Borg utför tvärräckningen eller grovsmidet, uträckningen av ämnet. Regleraren är till hands med tolken och eftersom måtten är riktiga, så ger Borg tecken till honom att låta hammaren gå saktare. Det låter ändå som en ilsken terrier när hammaren angriper stålet för att utföra den andra etappen i proceduren, slätningen. Och då Borg höjer hakan för att regleraren skall stanna hammaren är stålet färdigsmitt, åtminstone i ena ändan. Stången får svalna och den osmidda änden av ämnet, ”kolven” stickes in i ugnen för att värmas upp till smidbarhet. Sedan får även den delen av stången en jämn dimension under hammarens bultningar.

Det ställs stora fordringar på en smed och det är minsann inte för mycket sagt att han har ett av de mest krävande yrkena. Bara detta att med ögat kunna avgöra var hammaren skall sätta in sina intensiva slag. När man talar om att ”ha ögonmått” så har man nog haft smedens yrke i tankarna. Han måste också ha ”känslan” för stålet och precis veta vad de olika legeringarna kräver för smidbarhetsvärme. Blir stålet för kallt, är risken mycket stor att det spricker sönder och förstörs. Ett snabbståls smidbarhetsvärme skall vara uppåt 1000 till 1180 grader, men   under inga förhållanden under 900. Snabbstålet behöver därför många värmningar under smidet. Då man har vetskap om att en smed har bortåt 200 stålsorter att hålla redan på hur dessa ska värmas och smidas för att kvaliteten skall bli den högsta möjliga, så får man ett begrepp om vilka erfarenheter och kunskaper som måste ligga bakom.

Smeden måste ömt vårda en hammare och noga se till att den ordentligt och riktigt inställd.
Annars blir smidet misslyckat och kasseras av synaren.

Gunnar med sina trädgubbar

När vi på detta vis har lovprisat knippsmedens yrke så tror läsaren förstås att han har synnerligen bra betalt. Vikmanshyttan ligger i dyrortsgrupp två. Borgs förtjänst var under 1950 ungefär kr 2.40 i timmen plus index. Vid timpenning hade Borg kr 1.85 vartill kommer flitpengar, Själv anser Borg att yrkets ar har stor olycksfallsrisk. Borg s far måste sluta på grund av olyckshändelse, lättheten att dra på sig förkylningssjukdomar i den dragiga smedjan och inte minst den långa utbildningstiden – det tar sju år att bli fullt utbildat smed! berättigar till högsta möjliga förtjänst. Dessutom tillkommer den tidigare relaterade bristen på smeder, ty ungdomen flyr smedyrket och över huvud taget den tunga industrin.

Gunnar Borg är en genuin representant för smedfolket, ärlig, rättfram och med känsla för yrket. Han är aktiv fackföreningsman och kassör i Vikmanshytteavdelningen och ser med ledsnad ungdomens benägenhet att strunta i yrkesutbildning och gå över till yrken som lättare ger brödet för dagen. Det är kanske mänskligt och förståeligt men sorgligt för en smedtradltion, som nu ser ut att brytas inom den borgska släkten.

PS
Utanför denna ingående berättelse om ”smidet konst” vill vi i detta sammanhang berätta att Gunnar Borg också var en kunnig och framgångsrik träsnidare. Han var helt enkelt mycket skicklig att tälja ”trägubbar” – och hittade förstås utseende och förebilder bland sina arbetskamrater. Titta på bilden här intill!