En av delägarna i Vikmanshyttan på 1600-talet var åldermannen Henrik Hentzel. Han hade kommit från Tyskland i slutet på 1630-talet. Åldermanskapet hänförde sig antagligen till drottning Kristinas hammarsmedsordning av år 1637. Det var endast befintliga åldermän som fick ha hammare i Kronans strömmar.

Hentzel införde tysksmidet, vilket introducerades i Sverige genom Gustav II Adolfs försorg och begagnades allmänt vid de svenska järnverken ända in på 1850-talet. Under 1600- och 1700-talen var tysksmidet och vallonsmidet de enda metoderna för framställning av smidesjärn ur tackjärn.

Åldermannen Hentzel övertog en del av Vikmanshyttan som ägdes en bergs-man vid namn Hans Eriksson. Redan år 1653 ägde Hentzel omkring 2/3-delar, resterande 1/3-del tillhörde bergsmannen Erik Johansson. Årtalet 1649 nämns som tidpunkt då Hentzel titulerades brukspatron, onekligen den förste i raden i Vikmanshyttan. Bland de första åtgärderna gjordes en uppdelning av skogen – en viktig angelägenhet med tanke på framtida hyttverksamhet.

Henrik Hentzels dotter Elisabet gifte sig 1670 vid 18 års ålder med bruks- patron Johan Angerstein på Turbo, som år 1693 blev ensam ägare till Vikmans- hyttan. En del ärvdes efter sin svärfar och resten köptes.

Därmed övergick Vikmanshyttan till brukspatronhytta. Det var vid mitten av 1600-talet som denna nya företagaretyp med kapital utifrån började sin prägel på järnhanteringen. Möjligheter fanns då att kosta på förbättringar och investeringar. Konkurrensen gentemot kvarvarande aktiva bergsmän hårdnade betänk-ligt. Det blev allt vanligare att traktens hyttor övertogs av brukspatroner. Det gick till och med så långt att Bergskollegium i slutet av 1679-talet brevledes uttryckte uppfattningen att bergsmännen i allmänhet åstadkom dåligt stångjärn.

Problem med järnhanteringen förekom alltså även på 1600-talet, vilket bevisas av ovanstående stycke brukshistoria.